2008-02-08
Konststölder i Sverige har vid flera tillfällen väckt internationellt intresse. I vår kommer Brå ut med en bok där man har sammanställt tre tidigare Brå-rapporter om kulturarvsbrott. På det sättet hoppas man kunna samla kunskapen och sprida nytt ljus över denna typ av brottslighet.
Globala marknader och ett ökat intresse för antikviteter och andra kulturföremål har satt fokus på brott mot Sveriges kulturarv. Det handlar bland annat om stöld av konst på museer, medeltida skulpturer i kyrkor, och plundring av skeppsvrak och fornminnen. Det är föremål som inte sällan når fram till legala marknader i andra länder. Stulna och plundrade föremål från andra länder, till exempel i samband med krig, hamnar också på den svenska marknaden.
När det gäller konststölder har Sverige flera gånger fått internationell uppmärksamhet. Detta gäller till exempel kuppen mot Nationalmuseum år 2000 då tre beväpnande män tog sig in på museet strax innan stängningsdags. De stal Rembrandts självporträtt och två målningar av Renoir.
– Stulen konst kan säljas i Sverige men det är också ofta som den säljs i ett annat land. Konst går sällan ned i pris och man kan prångla ut verken långsamt så det märks mindre, säger Lars Korsell, enhetschef på Brå.
Han pekar på att häleripriserna ofta är väldigt låga och att det typiska är att man avlönar en tjuv för arbetsinsatsen. Det är alltså inte tjuven som är affärsmannen, utan tjuven får som regel bara betalt för sin arbetsinsats.
– Det gäller också att inte stjäla unika föremål för de är svåra att sälja vidare. Det fick de som gjorde kuppen mot Moderna museet och de som rånade Nationalmuseum erfara eftersom det inte går att sälja kända museiverk av Picasso, Renoir, Rembrandt och Braque, säger Lars Korsell.
Ny bok om kulturarvsbrott
Brå kommer i vår ut med en bok på Riksantikvarieämbetets förlag där Linda Källman har sammanställt tre tidigare Brå-rapporter (Cultural Heritage Crime, Brottsplats kyrkan och Brott under ytan). Till detta har Lars Korsell skrivit sex berättelser om kända fall.
Antikmarknaden
Rapporten Cultural Heritage Crime – the Nordic Dimension är en bred översikt av antikmarknaden och dess aktörer i Norden. Den berör frågor om stölder och olaglig utförsel och handel med kulturföremål, lagstiftning, kulturarv och moral. Där konstateras att en viktig förutsättning för att stävja olaglig hantering av kulturföremål är kunskap om föremålets ursprung, dess proveniens. Ett stulet föremål utan proveniens är mycket svårt att identifiera eller spåra. Ett sådant föremål borde också vara svårare att sälja. Föremål utan proveniens kan vara stulna eller på annat sätt olagligt placerade på antikmarknaden. Bråundersökningen visar att det just på denna punkt slarvas mycket inom konst- och antikbranschen, bland såväl konst- och antikhandlare som auktionshus och antikvariat men också bland museer. Orsakerna kan vara en blandning av okunnighet, ignorans och naivitet. Den dåliga kontrollen underlättar den olagliga handeln med kulturföremål.
Brottsplats Kyrkan
I århundraden har kyrkan hemsökts av silvertjuvar och dessa stölder fortsätter. I dag har även andra sakrala föremål fått ett högt värde för samlare och affärsmän på den internationella antikmarknaden. Det är inte ”bara” silvret som stjäls utan nu töms kyrkor på medeltida träskulpturer, altartavlor, bildkonstverk, ljuskronor, snidade trädetaljer och andra oskattbara objekt som förvandlats till värdefulla antikviteter på en kommersiell marknad.
Stölder är ett stort problem och tillhör mängdbrottsligheten. Även om konsekvenserna för den enskilde kan vara nog så allvarliga kan det moderna samhället ofta lindra skadeverkningarna. Det som gör kyrkstölderna unika är att kulturföremålens historiska innebörd är omöjliga att ersätta. När kulturhistoriska värden går förlorade undergräver det den kulturella identiteten. I den meningen är alla offer för kyrkstölderna. Rapporten Brottsplats Kyrkan redovisar stöld- och säkerhetssituationen i de svenska kyrkorna.
Brott under ytan
Rapporten Brott under ytan är en undersökning om fornminnesbrott i Sverige, i samarbete med Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen på Gotland. Det handlar lite förenklat om plundring eller skadegörelse och annan påverkan på fasta fornlämningar, till vilka också mer än 100 år gamla skeppsvrak räknas. På ett internationellt plan är denna brottslighet ett mycket stort problem och på sina håll får nog kulturarvet anses vara direkt hotat. Hur det ser ut i Sverige är den angelägna fråga som ställs i detta arbete. Är vi drabbade av grav- och vrakplundrare?
