2007-10-31
Utvecklingen av ungdomsbrottsligheten har länge uppmärksammats av forskare, politiker och allmänhet. Denna höst är det återigen ungdomsvåldet som engagerar allmänheten. Bakgrunden är, som många gånger tidigare, ett par mycket allvarliga och tragiska våldshändelser. För oss som har som arbete att forska om ungdomsbrottslighet leder dessa händelser ofta till att vi ombeds att i massmedia ge korta och hårt sammanfattande beskrivningar av hur verkligheten ser ut. En uppgift som är lika viktig som svår.
Den bild som media ger av våldsbrottsligheten är, såväl i Sverige som utomlands, att den ökar - och att den ökar kraftigt, år från år. När upprördheten och engagemanget är stort är det lätt att vi forskare framstår som varandes i otakt med den verklighet som förmedlas i massmedia. Detta gäller också ofta när forskare träffar poliser och sjukvårdspersonal, frivilligorganisationer som exempelvis Farsor och Morsor på Stan och ungdomar. Dessa har en direkt kunskap som är värdefull i det brottsförebyggande arbetet. I synnerhet är ungdomarnas erfarenheter viktiga att lyssna på eftersom de beskriver sådant som vuxenvärlden inte alltid uppmärksammar. Det svåra är självfallet att avgöra hur representativa och över tid jämförbara dessa erfarenheter är. Vi som forskat länge om brott vet att ungdomar, praktiker med flera alltid upplevt sin verklighet som dramatisk. Det kan nog knappast vara på ett annat sätt.
Likväl är det viktigt att vi försöker nå ut med den samlade kunskap som finns eftersom det rimligen spelar roll hur utvecklingen ser ut. Kriminalpolitikens huvudmål är att minska brottsligheten och öka allmänhetens trygghet. För att veta om olika åtgärder leder till att samhället närmat sig detta mål eller inte, krävs att forskningen tar fram relevanta underlag.
Brottsforskningen har genom så kallade offerundersökningar, det vill säga intervjustudier med ett representativt urval av allmänheten, länge kunnat påvisa att de allra flesta våldshandlingar aldrig polisanmäls. Trots detta utnyttjar vi ofta polisanmälda våldsbrott för att beskriva utvecklingen. Många länder i Europa är till och med i den situationen att kriminalstatistik är den enda tillgängliga kunskapskällan. I Sverige och vissa andra länder har vi dock ett bredare batteri av indikatorer. Vi kan beskriva (ungdoms)våldet med hjälp av:
-uppgifter från skolundersökningar där niondeklassare anonymt berättar om sin egen brottslighet och utsatthet för brott
-nationella offerundersökningar där exempelvis 16-24-åringar kan uppge sin utsatthet för olika typer av våldshändelser. Vi kan särskilja hur allvarliga skador som offren fått, var våldet ägt rum o.s.v.
-uppgifter från sjukvården om yngre som skrivits in och behandlats på grund av en våldshändelse. Här kan vi exempelvis urskilja de som skadats med knivar eller andra vapen.
-statistik om dödligt våld som visar det allra grövsta våldet
Var och en av dessa källor har brister. Därför är forskarsamhället överens om att undersökningar om brottslighetens omfattning och utveckling gör klokt i att utnyttja alla de källor som står till förfogande. Att basera exempelvis slutsatser på enbart kriminalstatistik eller sjukvårdsuppgifter anses helt enkelt olämpligt eftersom man då inte tar tillvara all tillgänglig information.
Häromdagen (071029) presenterade SVT:s Aktuelltsändning siffror från ett antal sjukhus i Sverige. Dessa visar på en anmärkningsvärt kraftig ökning av antalet misshandlade som sökt vård. Utifrån dessa lokala uppgifter, samt intervjuer med såväl offer som läkare, förmedlades en bild av att ungdomsvåldet ökar kraftigt. Denna gång föll det på min lott att vara den forskare som kommenterade våldsutvecklingen. Vad som i efterhand är klart, men som jag inte tror framgick av inslaget, är att uppgifterna från sjukhusen är svårtolkade. De visar på en plötslig och kraftig ökning som dessutom bygger på förhållandevis få fall. I vissa områden handlade det om femdubblingar på en femårsperiod, i andra om drygt 30-procentiga ökningar från ett år till ett annat. Sådana markanta förändringar är sällan reella. Vanligtvis beror det i stället på förbättrade registreringsrutiner, lagändringar, särskilda insatser o.s.v.
Men skulle dessa ökningar också framträda i andra källor blir självfallet bedömningen en annan. Vad forskare gör är helt enkelt att ta hänsyn till den samlade kunskap som finns och då helst över en längre tidsperiod. I korthet kan man ge följande bild av antalet offer för ungdomsvåldet i Sverige:
-Andelen niondeklassare som i Brå:s skolundersökningar uppger att de utsatts för grövre våld ligger oförändrad på 5-6 procent åren 1995-2005. Detta motsvarar ungefär 5000 femtonåringar.
-Andelen 16-24 åringar som i SCB:s undersökningar uppger att de utsatts för våld som kräver någon form av sjukvård har legat oförändrad kring 2 procent årligen sedan år 1990. Detta motsvarar mellan 16000-18000 ungdomar som enligt egen utsago fått någon form av vård på grund av våld.
-Antalet unga som skrivs in på sjukhusen på grund av våldsskador har ökat de senaste tre åren men är inte fler än de inskrivna vid mitten av 1990-talet. År 2005 skrevs 576 stycken 15-20-åringar in för behandling på grund av övergrepp av annan person. Jämförs detta med uppgifterna från offerundersökningar så är det precis som när det gäller polisanmälningar ett påfallande stort mörkertal i vårdstatistiken.
-Antalet unga offer för dödligt våld är oförändrat sedan 1990. Varje år dödas 15 barn och ungdomar i åldrarna 10-24 år. Att tonåringar dödar jämnåriga förekommer i genomsnitt 1-2 gånger per år.
Det är alltså dessa kunskapskällor som brottsforskarna har till uppgift att försöka sammanfatta. Nu har du som läsare fått ta del av samma källor. Vilka slutsatser drar du?
Felipe Estrada, enhetschef på Brå
