2008-01-23
Under de senaste tio åren har en rad spektakulära rån ägt rum mot bland annat värdetransporter men också mot andra mål. Rånen har kännetecknats av att många personer varit inblandade. Men mycket folk innebär också krav på organisation, ledning och arbetsfördelning. Det finns därför anledning att anta att en större kupp arrangeras på liknande sätt som ett större helt legitimt projekt.
Några skillnader finns trots allt. Eftersom det kriminella projektet är olagligt kan medarbetare inte rekryteras via Arbetsförmedlingen eller andra öppna kanaler. Det innebär en klar begränsning för att hitta kompetent personal. En kedja blir aldrig starkare än dess svagaste länk och därför räcker det med att någon av medarbetarna inte håller måttet eller gör olika misstag för att polisen kan få upp ett spår. Detta problem leder in på en annan svårighet för rånarna. Hela operationen måste skyddas och hemlighållas för myndigheterna, och även för andra kriminella. Blir man bestulen på rånbytet gäller inga försäkringar och är lönen för låg finns varken fack eller domstolar.
Mycket tid och resurser går åt till att planera, rekrytera medarbetare, skaffa material som vapen, lokalisera insiders som kan lämna värdefull information och planera vad man ska göra med stöldgodset. Att ha tillgång till information inifrån är ofta nödvändigt för att kunna genomföra större kupper. Rånare behöver upplysningar om leveranser, tidsscheman, bemanning, säkerhet och en rad andra detaljer. Ibland behöver de också mer handgriplig hjälp med att låsa upp någon dörr, se till att beställda varor finns på plats och liknande.
Rån och rånare har hög status i den kriminella miljön. Det krävs nerver, beslutsamhet, dådkraft, ledarskap, kontakter och hänsynslöshet. Egenskaper som också värdesätts i det legala affärslivet, men med något andra proportioner. Det är därför inte otänkbart att det i vissa kriminella operationer finns ett inslag av överarbete, för att visa sig lite på styva linan och ”showa” samt en lust att dra polisen vid näsan. Bilbränder och fotanglar har till synes satts i system för att försvåra polisens verksamhet. I flera kupper har vi sett möjliga sprängladdningar, som också dämpar polisens aktivitet och trasslar till det med avspärrningar och bilköer.
Vi vet också att det finns ett behov för framför allt den organiserade brottsligheten att genomföra dessa överarbetade styrkedemonstrationer. Ett dåligt rykte är en tillgång när myndighetspersoner kommer för nära, pengar ska drivas in eller när någon funderar på att läcka till polisen.
Det är givetvis en fördel för rånare om stöldgodset utgörs av pengar i lämpliga valutor och valörer. Det enda problemet efter kuppen är att med hjälp av penningtvättare eller på annat sätt skapa ett legitimt ursprung till förmögenheten. Ju professionellare rånare desto mer omsorg lägger de ned på att planera vad som ska ske med stöldgodset efter kuppen. När bytet inte består av sedlar måste det omvandlas till pengar och då kan hälare och andra yrkesmän bistå med att prångla ut egendomen på legala marknader, där efterfrågan är störst och priserna högst.
Mindre omsorgsfulla kuppmakare kan däremot hamna i situationen att de plötsligt står med världsberömt stöldgods värt flera miljoner, men som de inte vet vad de ska göra med. Detta hände de rånare som den 22 december 2003 genomförde den spektakulära konstkuppen mot Nationalmuseum på Blasieholmen i centrala Stockholm.
Tre beväpnande män tog sin in på museet strax innan stängningsdags. En av rånarna höll vakt i entrén och två rusade uppför trapporna och klippte av ståltrådarna till Rembrandts självporträtt och två målningar av Renoir. Rånarna försvann i en snabbgående båt över Strömmen till Hammarbykanalen i södra Stockholm, där en bil väntade som tog rånarna till ett gömställe. Med sig hade de målningar värda flera hundra miljoner kronor.
Samtidigt som rånet ägde rum sattes två bilar i brand i närheten av Nationalmuseum. Det var en avledningsmanöver för att ställa till oreda för polisen och skapa kaos. Vid en av bilarna slängde man också ut fotanglar.
Redan efter denna beskrivning förstår man att en hel del personer är involverade i kuppen. Före rånet köptes den båt som användes av rånarna till och från brottsplatsen. Eftersom det var vinter skulle båten också sjösättas och flyktvägen rekognoseras. Samma dag som rånet ägde rum stals två personbilar och tändvätska köptes i en butik. Långt före rånet lades en beställning ut för att svetsa fotanglar av armeringsjärn. Bilarna skulle också köras till de platser där de sedan stacks i brand, en koordinerad operation med själva rånet. Den mötande bilen vid Hammarbyhamnen var tvungen att vara där i tid med chaufför och allt. Före kuppen skulle vapen anskaffas, en kulsprutepistol m45B, som många svenska värnpliktiga har fått grundutbildning på, samt två pistoler. Till detta kommer särskilda kläder som till exempel rånarluvor.
När man inte kunde göra sig av med stöldgodset sattes en särskild organisation in för att försöka sälja tillbaka de stulna målningarna till den svenska staten. Man kan säga att stöldgodset kidnappades, så kallad artnapping där tanken är att ägaren ska betala en lösensumma för att få tillbaka den dyrbara konsten. Den planen gick i det här fallet om intet och det slutade med att alla målningar så småningom kom upp till ytan och de hänger idag där de hör hemma på Nationalmuseum.
Lars Korsell, brottsforskare och chef för enheten för forskning om ekonomisk och organiserad brottslighet
