Våldet mot personer med funktionsnedsättning är osynligt i brottsstatistiken. Utsatta personer kan många gånger inte heller komma till tals på ett sätt som fungerar för dem.
Brå:s utredare Olle Westlund menar att våldet mot funktionsnedsatta kan beskrivas utifrån tre dimensioner: Osynlighet, sårbarhet och beroende.
– Funktionsnedsättningar kan se olika ut och ha olika omfattning, vilket innebär att man i vissa fall kan ha färre kontaktytor ut mot samhället än vad andra har. Det kan också innebära att man har svårare att försvara sig, att hävda sina rättigheter och svårare att förmedla sin utsatthet, säger han.
För att ge personer med funktionsnedsättning en ökad tillgänglighet till rättssystemet och likhet inför lagen, behöver våldet mot denna typ av brottsoffer synliggöras i anmälningar om brott. Kunskapen om olika funktionsnedsättningars innebörd behöver också öka. Funktionsnedsatta som drabbas av brott måste kunna få ett adekvat bemötande av rättsväsendet.
– Domstolarna ska till exempel behandla alla lika men vissa personer kan behöva bemötas på anpassade sätt för att likhet inför lagen ska uppnås, säger Olle Westlund.
Funktionsnedsättningar kan innebära många olika typer av livsomständigheter, där vissa grupper blir mer osynliga, sårbara och beroende än andra. Detta beror ofta på omgivningens tillgänglighet och bemötande. Personer som har svårare att skydda sig fysiskt eller att förflytta sig blir mer sårbara än andra. Att vara beroende av andra personer kan också öka sårbarheten liksom bristande kunskap eller att man inte kommunicerar på ett sätt som är välbekant för omgivningen.
Det särskilda beroendet av andra personer är en förklaring till varför risken att utsättas för upprepat våld kan vara större för till exempel funktionsnedsatta kvinnor än för andra kvinnor. Särskilt för äldre kvinnor med funktionsnedsättning tycks risken större att utsättas för upprepat våld än den är för äldre män med funktionsnedsättning.
Även barn som är beroende av vård från familjemedlemmar lyfts fram som mer sårbara än andra barn i forskningen på området. Barn med funktionsnedsättningar är också generellt sett mer utsatta för mobbning och bristande omsorg än andra barn.
Det är dock enligt Brå:s uppfattning svårt att säga något säkert om omfattning, karaktär och utveckling när det gäller våld mot personer med funktionsnedsättningar eftersom det saknas tillräcklig forskning och det statistiska underlaget är bristfälligt. Men det finns ändå vissa mönster. Kvinnor med intellektuella och psykiska funktionsnedsättningar är till exempel en särskilt sårbar grupp när det gäller sexuella övergrepp. Våldet mot funktionsnedsatta kvinnor har också samma karaktär som mäns våld mot kvinnor generellt, det vill säga upprepat våld där gärningsmannen har en relation med kvinnan. Men det tillkommer här också andra gärningsmän som till exempel vårdpersonal och andra vårdtagare.
Likhet inför lagen?
Docent Ann-Christin Cederborg, vid Linköpings Universitet och Karolinska Institutet, har studerat funktionsnedsatta barn som brottsoffer och håller på att utveckla en checklista för rättsväsendet om hur man ska bemöta och förstå funktionsnedsatta barn.
– När rättsväsendet bedömer trovärdighet utgår det från att alla människor har samma förmåga att berätta sammanhängande och detaljerat. Det innebär att man inte skiljer på funktionsnedsatta personer och andra när man ska avgöra vad som är trovärdigt och inte, säger hon.
Det är en viktig juridisk trovärdighetsprincip i svensk rättstillämpning att berättelser ska vara sammanhängande, detaljerade och inte motsägelsefulla. Detta har slagits fast av Högsta domstolen. De flesta svenska domstolsjurister följer principen när de formulerar sina trovärdighetsbedömningar i brottmålsdomar.
För funktionsnedsatta barn, och även för andra barn, kan det vara svårt att nå upp till kraven. Dessutom tas lite hänsyn till vilka förutsättningar polisen gett barnet att berätta, menar Ann-Christin Cederborg. Om polisens frågeteknik innebär många ledande och upprepade frågor så ökar risken för att barn med intellektuella svårigheter inte berättar sammanhängande och detaljerat. Dessutom ökar risken för att barnet ändrar sin berättelse. Men berättelsen kan ändå vara sann.
Även om domstolen skulle kunna argumentera för att tro på en berättelse, trots att den avviker från normen, så görs det väldigt sällan. Ann-Christin Cederborg framhåller att barn kan berätta korrekt om de blir förstådda och bemötta utifrån sina egna förutsättningar. Med öppna frågor anpassade till barns förmåga att berätta ökar sannolikheten för att det kommer fram korrekta uppgifter.
– Dålig förhörsteknik drabbar barnen och även andra brottsoffer. Det skadar deras förutsättningar att lämna en så korrekt berättelse som möjligt, som kan ge rättsväsendet ett mer kvalificerat underlag att tolka trovärdigheten utifrån, säger hon.
Ann-Christin Cederborg menar också att det finns en dold brottslighet mot personer med funktionsnedsättning, delvis beroende på att de helt enkelt kan avstå ifrån att anmäla för att de föreställer sig att de ändå inte kommer att bli trodda.
– Jag tror att om förövare får klart för sig att dessa brottsoffer kommer att ha svårigheter att bli förstådda och tagna på allvar så kan det få besvärliga konsekvenser.
Från polisens sida arbetar man med att förbättra metoderna för att förhöra barn över huvud taget. Något som många funktionsnedsatta brottsoffer, både barn och vuxna, också skulle kunna ha hjälp av. På Rikspolisstyrelsen kommer man under år 2008 att göra ytterligare utbildningsinsatser när det gäller att förhöra barn som brottsoffer.
– All kunskap som kan hjälpa oss att genomföra förhör utan att brottsoffrets trovärdighet ifrågasätts ska vi ta till oss, säger Maria Agge på Rikspolisstyrelsen.
Inget kryss för funktionsnedsättning
Funktionsnedsättningar är ingen variabel som man sorterar eller kodar polisanmälningar efter. Det gör det svårt att hitta anmälningarna i statistiken och kan göra det svårt för brottsoffer att få adekvat hjälp. Det menar Denise Malmberg, lektor vid Uppsala universitet. Hon har tillsammans med en kollega, studerat polisens och socialtjänstens hantering av funktionsnedsatta brottsoffer.
– Polisanmälningar sorteras inte efter uppgifter om funktionsnedsättningar eftersom man anser att dessa personer redan är tillräckligt stigmatiserade. Det finns därför ingen ruta att fylla i, men det finns ändå en förståelse för att det kan ha stor betydelse även om man anser att en polisanmälan ska vara neutral, säger Denise Malmberg.
Hon berättar att i vissa delstater i USA går frågan om funktionsnedsättningar till alla som gör en polisanmälan. Polisen har också tillgång till kortfattad information om olika typer av funktionsnedsättningar och om hur de ska agera för att underlätta. Men i Sverige finns inga rutiner för hur brottsoffer med funktionsnedsättningar ska bemötas. I stället är det upp till enskilda poliser att göra sitt bästa.
– I Sverige är döva den enda gruppen som automatiskt får hjälp och där det görs en notering hos polisen. Det beror förmodligen på att det är så inarbetat att döva måste ha en teckentolk, säger Denise Malmberg.
Hon menar att det finns en brist på överensstämmelse mellan medvetenheten om att funktionsnedsättningar har stor betydelse och att man ska ta hänsyn och inte ställa frågor om detta i en redan känslig situation.
På Rikspolisstyrelsen bekräftar man att det inte finns några särskilda rutiner för hur man ska ta emot funktionsnedsatta brottsoffer eller för hur man uppmärksammar en funktionsnedsättning i en polisanmälan.
Polisen har dock nyligen inlett ett övergripande arbete med att ta fram nya system för avrapportering, anmälningar och en ny strategi för omhändertagandet av brottsoffer.
– Vi håller på att se över polisens rutiner i samarbete med åklagarmyndigheten och domstolsväsendet, och det ger oss också tillfälle att ta upp den här frågan. Detta är naturligtvis en viktig grupp där vi bör se om vi kan hitta bättre metoder för att genomföra utredningarna och förbättra avrapporteringen mellan myndigheterna, säger Maria Agge på Rikspolisstyrelsen.
