Datum: 2005-02-21
Diarienummer: D1.2.0573/2004
Justitieutskottet har bett Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att lämna synpunkter på ovan rubricerade motion. BRÅ lämnar följande yttrande.
Innebörd och omfattning
I såväl den svenska som utländska diskussionen om ”stalking” omfattar begreppet en rad beteenden som alla går ut på att en person vid upprepade tillfällen kontaktar, övervakar eller förföljer en närstående, en bekant eller en helt främmande person mot dennes vilja. Det kan röra sig om allt från ovälkomna gåvor eller telefonsamtal till kontinuerlig övervakning och förföljelse, skadegörelse och våldsanvändning. Begreppet stalking används således närmast som ett samlingsnamn för en rad beteenden och gärningsmännens motiv kan vara många. Den minsta gemensamma nämnaren för de beteenden som åsyftas är att de alla innehåller återkommande kontakter som av den utsatta personen är oönskade och upplevs som besvärande eller hotfulla. Begreppet är således mycket komplext, vilket gör såväl omfångsstudier som strategi- och lagstiftningsfrågor svårhanterliga.
Såvitt BRÅ erfar finns inte någon studie som tar sikte på att utröna prevalensen av stalking i Sverige. Utan en mer specifik definition av begreppet är det givetvis också svårt att göra en uppskattning av omfattningen. Amerikansk forskning antyder att knappt var tjugonde person i USA – åtta procent av kvinnorna och två procent av männen – riskerar att drabbas någon gång under sin livstid (Tjaden, P., The crime of stalking: How big is the problem? National Institute of Justice, Department of Justice, Washington DC, USA, 1997). Någon officiell statistik som kan bekräfta dessa resultat finns emellertid inte.
I en brittisk enkätundersökning tillfrågades knappt 10 000 personer mellan 16 och 59 år om de upplevt sig utsatta för ”ihärdig och oönskad uppmärksamhet” som lett till oro eller till rädsla för våld (Budd, T. & Mattinson, J., The extent and nature of stalking: Findings from the 1998 British Crime Survey, Home Office Research Study No 210, 2000). Studien visade att 2,6 procent av de tillfrågade uppgav sig ha varit utsatta för sådan uppmärksamhet som lett till en upplevd oro under det senaste året och 1,9 procent uppgav sig ha varit utsatta för sådant beteende att de upplevt en rädsla för våld. Här bör man emellertid ha i åtanke att definitionen av stalking som använts i studien är mycket vid och korrelerar inte nödvändigtvis med sådant beteende som i ett annat sammanhang skulle betecknas som stalking.
Av internationell forskning går vidare att utläsa att det är högst ovanligt att en person utsätts för stalking av en total främling. Oftast rör det sig i stället om en person med vilken den utsatta haft en nära relation eller på annat sätt är bekant med. Det finns studier som antyder att i hela två tredjedelar av fallen är gärningsmannen en man som tar upprepade kontakter med en kvinna han har haft en nära relation med. Ett uttryck för detta är att även om samtliga amerikanska delstater har lagstiftning som särskilt tar sikte på att kriminalisera stalking, visade det sig vid en genomgång av anti-stalkinglagstiftningen i USA att den i majoriteten av delstaterna främst kommit att bli ett redskap i arbetet att förebygga mäns våld mot kvinnor och att tillämpningen av lagen huvudsakligen bedrevs av familjevåldsenheterna hos polis och åklagare (Miller, N & Nugent, H, Stalking laws and implementation practices: A national review for policymakers and practitioners, Institute for Law and Justice, Virginia, USA, 2002).
Lagstiftning
Så som påpekas i den rubricerade motionen finns i Sverige i dag en lagstiftning som täcker in många av de gärningar som kan betecknas som stalking; brottsrubriceringar så som ofredande, olaga hot och hemfridsbrott samt brott mot person enligt brottbalkens tredje kapitel är några exempel. Likaså har vi lagstiftning som tar sikte på att särskilt kriminalisera upprepade kränkningar och övergrepp mot närstående (grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning) samt en besöksförbudslagstiftning som skyddar en person som riskerar att utsättas för brott, förföljelse eller allvariga trakasserier av en annan person, oavsett om brott begåtts eller ej. En utsatt person kan givetvis också beviljas stöd genom någon annan skyddsåtgärd. Sammantaget täcker således den befintliga lagstiftningen i stort sett in hela det område som en s k anti-stalkinglagstiftning skulle kunna inrymma.
En bedömning av behovet av en särskild lagstiftning mot stalking bör således ta sikte på vad som inte redan erbjuds genom den befintliga lagstiftningen, och om det möjligen är andra åtgärder som hellre bör vidtas än kriminalisering. Så vitt BRÅ kan se är det i huvudsak två åtgärder som efterfrågas, dels en möjlighet att på ett tidigt stadium ingripa mot ett oroande beteende som på sikt kan komma att utvecklas till allvarligare kränkningar, dels en möjlighet att vid lagföring beakta gärningar som utgör led i en upprepad kränkning och som riktas mot andra än närstående.
Tidigt ingripande för att förebygga allvarliga kränkningar
Enligt lagen om besöksförbud får så som ovan beskrivits förbud meddelas för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna person. Ett besöksförbud får meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda. Några begränsningar avseende inbördes relation mellan parterna eller föregående beteende finns inte. Inte heller finns något krav på att ett brott måste ha begåtts, även om detta är en omständighet som särskilt skall beaktas vid bedömningen om huruvida en risk föreligger. Besöksförbudslagstiftningen torde således väl täcka in stalking.
Orsaken till att besöksförbudslagstiftningen inte upplevs som ett tillräckligt instrument för att förebygga upprepade kränkande beteenden återfinns således snarare i tillämpningen. BRÅ har i en utvärdering av lagen om besöksförbud och dess tillämpning (BRÅ Rapport 2003:2) visat att i praktiken bygger åklagarens bedömning av behovet av besöksförbud i många fall på om tidigare våldsbrott har riktats mot den som ansöker samt om tidigare brottsmisstankar har riktats mot den som är föremål för ansökan om besöksförbud. Detta tyder på att styrkta brott mot person används som en av de viktigaste indikationerna på att det finns risk för fortsatt brottslighet. I stället för att göra en sammanvägd helhetsbedömning används en juridiskt baserad riksbedömning. Andra riskfaktorer, som kan tala för att ett till synes harmlöst beteende kan komma att eskalera till allvarliga trakasserier, kan därför komma att förbigås.
Sedan BRÅ:s utvärdering har besöksförbudslagstiftningen reformerats. Vidare gav Regeringen Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utveckla rutiner och riktlinjer för hot- och riskbedömningar i ärenden om våld i nära relationer och att utarbeta riktlinjer och rutiner i ärenden om besöksförbud. Regeringen har gett BRÅ i uppdrag att utvärdera reformen samt utfallet av de rutiner och riktlinjer som Rikspolisstyrelsen infört. Vidare skall BRÅ, inom ramen för uppdraget, föreslå åtgärder som kan förstärka och komplettera besöksförbudet. Projektet kommer att slutredovisas år 2007.
Led i upprepad kränkning som försvårande omständighet
Som inledningsvis poängterats är den vaga definitionen av stalking förenad med flera problem. Ett är att begreppet kommit att innefatta en rad olika beteenden vilket försvårar såväl studier som lagföring. Att enbart förlita sig på ordinära brottsrubriceringar kan innebära att beteenden som är ovanliga och svårtolkade helt faller utanför det kriminaliserade området. Även svårheten i beteendet kan vid lagföring komma att förbigås (för en utförlig diskussion kring detta, se Finch, E., The criminalisation of stalking: Constructing the problem and evaluating the solution, Cavendish Publishing Limited, 2001). Med anledning av detta har länder som exempelvis USA, England och Australien infört lagstiftning som särskilt tar sikte på gärningar som syftar till att väcka oro eller rädsla hos den utsatta samt är led i upprepad kränkning av den utsatta.
En motsvarighet i den svenska lagstiftningen skulle kunna sägas vara de grova fridskränkningsbrotten. Gärningar som begås mot annan än närstående faller emellertid utanför tillämpningsområdet för de grova fridskränkningsbrotten, liksom gärningar som inte faller in under 3, 4 eller 6 kapitlen i brottsbalken.
BRÅ genomförde under år 1999 en kartläggning av tillämpningen av lagrummet för grov kvinnofridskränkning (BRÅ Rapport 2000:11). Kartläggningen visade att lagrummet används företrädelsevis vid upprepad misshandel och inte vid mindre allvarliga brott. Vidare uppgav tillfrågade åklagare att de ansåg det vara svårt att föra i bevis att gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning.
Det finns anledning att befara att risken är stor att en s k anti-stalkinglagstiftning, som utformas på liknande sätt som de grova fridskränkningsbrotten, kan komma att vara behäftad med liknande tillämpningsproblem. En möjlighet skulle då vara att, i stället för en särskild brottsrubricering för stalking, införa –
om behov finns – en generell försvårande omständighet rörande upprepade kränkningar i 29 kap. 2 § BrB.
BRÅ vill dock slutligen betona att utan en närmare definition av vad som eftersträvas med en särskild lagstiftning mot stalking samt utan en empirisk och rättsvetenskaplig studie av prevalensen av stalking i Sverige och av hur sådant beteende lagförs i dag, är det enligt BRÅ:s uppfattning inte möjligt att uttala sig närmare om behovet av ytterligare lagstiftning.
Detta yttrande har beslutats av undertecknad myndighetschef. Vid den slutliga genomgången deltog juristen Annika Pallvik Fransson, föredragande.
Jan Andersson
Annika Pallvik Fransson
