2008-04-03
Hot och våld inom familjen överskuggar alla andra problem i en relation och gör det omöjligt att arbeta med normal problemlösning för en familjerådgivning.
Gällivare kommun har gjort en inventering av möjliga tillvägagångssätt och strategier för att hitta fram till fungerande arbetsmetoder.
Gällivare kommun har knappt 20 000 invånare. Det är 12 mil till Kiruna och 25 mil till Luleå. Utgångspunkten för att arbeta med mäns våld mot kvinnor är att man får försöka lösa problemen med de resurser som finns att tillgå lokalt. Det gäller att identifiera de positiva krafterna i ett samhälle med Gällivares geografiska och demografiska struktur. En samtalssituation får inte utlösa nya hot eller våld men samtidigt måste problemen tas på allvar. Men hur ska en glesbygdskommun utan specialresurser våga fokusera på mäns våld mot kvinnor och barn utan att ha särskilda omhändertaganderesurser? Risken finns att fokuseringen i sig kan utlösa våld.
Samtalsbyrån i Gällivare kommun har genomfört en inventering och kartläggning inom området. Målet var att hitta ett fungerande arbetssätt gentemot par och familjerelationer där hot och våld finns inblandade. Ett annat syfte var att se om det fanns ett intresse, hos de stora mansdominerade företagen och hos gymnasieskolan, att arbeta förebyggande tillsammans med Samtalsbyrån med frågor kring aggressivitet och konflikthantering.
Rapporten redogör metodiskt för hur kartläggningen gått tillväga, vilka utgångspunkter man hade och vilka slutsatser man så småningom kommer fram till. Genom att läsa rapporten kan man ta del av en studieresa genom de svenska behandlingsmodellerna och även i någon mån vårt grannlands. Texten redovisar olika förutsättningar, synsätt och till viss del också olika resultat och fungerar därför som en katalog av det som används idag. Arbetsgruppen har också besökt en av Gällivares stora, mansdominerade arbetsplatser och där fört en dialog kring ett eventuellt kommande samarbete kring frågor om relationer, aggressivitet, makt och våld. Utifrån samma utgångspunkter har man besökt ortens gymnasieskola och samtalat med elevvårdens personal.
Rapporten avslutas med en reflektion över de egna utgångspunkterna och möjligheterna till utveckling av arbetet. Vilka strategier ska man välja för att arbeta med mäns våld mot kvinnor? Vem tar hand om barn och ungdomar om samtalen i sig utlöser aggressivitet? Vart vänder sig kvinnorna?
Slutsatsen blir att det dels handlar om att utgå från en annan samtalsstruktur men dessutom att det behövs en separat verksamhet för män med våldsbeteende. Slutligen förespråkar arbetsgruppen att man i Gällivare, med dess demografiska och geografiska struktur, i hög grad bör satsa på det förebyggande arbetet och utnyttja arbetslivets och skolans stora intresse för att komma tillrätta med dessa frågor.
Det intressanta med rapporten ”Kartläggning av möjligheten att utveckla arbetet med ’våld i nära relationer’ i Gällivare” är att den redovisar sitt arbete och sina slutsatser på ett öppet och resonerande sätt som många säkert kan ha nytta av.
