– Det är viktigt att komma ihåg att vi inte löser några brott, säger Paul Johansson, chef för gärningsmannaprofilgruppen (gmp-gruppen).
Så skulle aldrig profilerarna i de filmade amerikanska hjälteskildringarna säga. Inte heller lät världens mest kände profilerare – Sherlock Holmes – någonsin så defensiv.
Förklaringen är enkel. Den svenska gmp-gruppen vill inte bli förknippad med vare sig heroiska polisinsatser eller orealistiska psykologiska stordåd.
Gruppen har till och med tonat ner själva ordet gärningsmannaprofilering och talar i stället om ärendeanalys – avsevärt torrare men också mindre laddat med förväntningar.
Men för att reda ut begreppen: den klassiska definitionen av en gärningsmannaprofil är ett polisiärt spaningsinstrument som består av att studera de mest troliga demografiska, sociala och beteendemässiga egenskaper som gärningsmannen bakom ett brott kan tänkas ha. Syftet är att snäva in antalet möjliga misstänkta och förhoppningsvis kunna inrikta utredningen mot en speciell person.
Poliser har i alla tider frågat sig; vem har gjort det? Det nya med
gärningsmannaprofilering är att metoder från beteendevetskap förs in och att arbetet med att skapa en bild av gärningsmannen systematiseras.
Gärningsmannaprofilering bygger på antagandet att det vi människor gör i livet utförs i överensstämmelse med vår personlighet. Ett konkret exempel: en tvångsmässig person har i regel ordning på skrivbordet och bär sällan en ostruken skjorta.
På motsvarande sätt antas avvikande personer begå brott på ett sätt som stämmer överens med deras personlighet och driftliv. Genom att rekonstruera hur ett brott har utförts går det därför att dra slutsatser om personen som har gjort det, särskilt om slutsatserna kombineras med statistiska erfarenheter.
Det första kända fallet av lyckad gärningsmannaprofilering var ”the mad bomber of New York”, som härjade mellan 1939 och 1956.
Bombmannen placerade ut 32 bomber och skrev en serie brev. Genom studier av bombernas konstruktion och breven gjorde psykiatern James A Brussel en profil av bombmannen som gick ut på att han var en man mellan 40 och 50 år, som led av paranoia, var ogift och troligen från Centraleuropa.
När mannen – George Metesky – greps stämde det mesta. Som om det inte räckte har historien tillförts en skröna om att Brussel skulle ha förutspått att bombmannen skulle bära en dubbelknäppt kostym. Just den mycket spridda detaljen är dock fabricerad.
Den moderna gärningsmannaprofileringen utformades av den amerikanska federala polisen och dess avdelning för beteendevetenskap i slutet av 1960-talet. Två agenter vid avdelningen – Howard Teten och Pat Mullany – började dela med sig av sina erfarenheter av mördare till utredare som hade fall med misstänkta seriemördare.
Metoden utvecklades genom att fbi-agenter intervjuade dömda mördare om deras motiv och strategier. I en studie intervjuades 36 mördare och där bekräftades en tidigare hypotes, nämligen den att det finns två typer av sexualmördare: organiserade och kaotiska.
De organiserade sexualmördarna kommer ofta från socialt välordnade förhållanden, åtminstone på ytan, och ter sig överhuvudtaget som osannolika mördare. De planerar sina mord och lämnar få spår. De binder och torterar sin offer innan de mördar dem, och de letar upp offren på platser de själva inte kan spåras till.
De kaotiska sexualmördarna, å andra sidan, har svåra bakgrundsförhållanden och utför sina mord slumpmässigt. De känner ibland sina offer.
Visserligen har många mördare spår av bägge typerna men studien bekräftade huvuduppdelningen och visade också att de olika mördartyperna lämnar olika slags spår på en brottsplats.
I Sverige organiserades gärningsmannaprofilering först under första halvan av 1990-talet, tack vare en lyckad profil på den så kallade lasermannen – John Ausonius (se text intill).
Metodens främste förespråkare i Sverige var då psykiatern Ulf Åsgård, som via sitt arbete som polisläkare hade blivit engagerad av säkerhetspolisen som psykiatrisk konsult vid flera fall av brev- och telefonhot. Genom ett hot mot ett amerikanskt företag i Sverige kom han i kontakt med FBI:s metoder och i mars 1995 inrättades gruppen på rikskriminalen.
– Utan gärningsmannaprofilering blir inga brott lösta. Det går inte att bedriva spaning utan att göra sig en föreställning om vilken brottsling man ska leta efter, säger Ulf Åsgård.
När metoden kom till Sverige hade den redan fått ett publikt genombrott genom tv-serier och filmer som ”När lammen tystnar”. Det är en för metoden negativ uppmärksamhet, anser Ulf Åsgård.
– Folk tror att det är en massa hokuspokus. I själva verket är det ett segt, träligt och långsamt arbete, säger han.
Samma inställning råder i gmp-gruppen på rikskriminalen: bort med hokus pokus, in med analyser som utredningarna har direkt nytta av.
Konkret fungerar arbetet så att utredare tar kontakt med gmp-gruppen när de behöver hjälp. Om gruppen har möjlighet att ta sig an fallet åker i regel två man iväg; en utredare och en kriminaltekniker, ibland också även gruppens rättsläkare.
– Det första som händer är att vi åker ut, vi vill se brottsplatsen, se miljön, säger Paul Johansson.
Därefter sätter gruppen sig in i spaningsmaterialet; brottsplatsundersökningen, obduktionsprotokoll, förhör, offrets bakgrund.
Syftet är att skaffa tillräcklig grund för att kunna rekonstruera brottet; exakt vad var det som hände före, under och efter brottet. Däremot undviker gruppen att titta på eventuella misstänkta, för att inte störa bilden.
Omkring 70 procent av tiden ägnar gruppen åt mord. I övrigt arbetar de med grova rån, utpressning, sexualbrott och annat.
Efter cirka två veckors analyserande och mycket diskuterande i gruppen, där även rättsläkare och rättspsykiater ingår, testas slutsatserna på poliserna som har utredningen och ett utlåtande skrivs.
Resultatet kallar gruppen alltså ärendeanalys, inte gärningsmannaprofil.
– Det finns en syn på det ordet som inte är realistisk, säger Paul Johansson.
Förutom att själva ordet gärningsmannaprofil kan skapa överdrivna förväntningar om detaljer om gärningsmannens klädsel och dylikt anser Paul Johansson att traditionella profiler ofta har innehållit uppgifter som polisen inte har haft nytta av; som inte har varit relevanta för spaningarna.
– Det är svårt att spana utifrån personlighetsdrag som att en person är sängvätare eller personlighetsstörd, säger han.
Psykiatern Ulf Åsgård tycker ändå att även icke-spaningsbara uppgifter kan ha sitt värde i en senare del av en utredning; för att få misstänkta att öppna sig i förhör. Han tar ett konkret exempel: den man som år 1997 mördade en kvinna i en skönhetssalong i Stockholm. Han klädde först av offret, sen klädde han på henne igen, något som enligt Åsgård visar att mördaren är urskuldande.
– Man kommer ingen vart i ett förhör om man inte har en mental bild av gärningsmannen, säger han.
Men emellanåt spelar det mindre roll om tyngdpunkten för GMP-gruppens arbete ligger i att rekonstruera brottet, eller att göra en profil på gärningsmannen. Det viktiga är att få fart på en utredning som har kört fast.
– Även om analysen inte stämmer har den en funktion eftersom den väcker liv i utredningen, ger inspiration och får utredarna att reagera, säger Paul Johansson.
Anders Wahlund är frilansjournalist samt producent för TV-programmet Efterlyst.
--------------------------
Gärningsmannaprofilgruppen på rikskriminalen
Personal: Tre utredare, en kriminaltekniker, en rättsläkare, en rättspsykiater
Inrättades: mars 1995
Antal fall per år: 30–35, varav 6–7 är mord
| 
