Uppklaringsprocenten är ett mått på polisens, tullens och åklagarnas förmåga att klara upp brott. Det är dock inte ett helt enkelt mått och det finns många felkällor som man måste ta hänsyn till när man använder uppklaringsprocenten.
Måttets uppbyggnad innebär till exempel att det är känsligt för kortsiktiga förändringar. Det medför även att uppklaringsprocenten ibland blir över 100 procent. Uppklaringsprocenten används vidare ofta som ett mått på hur effektiv polisen är i att finna gärningsmännen bakom de brott som anmälts till polisen. Det mäter dock mycket mer än så och i de flesta fall är det lämpligare att i stället använda sig av personuppklaringsprocenten i detta syfte. På denna sida förklarar vi hur måttet är uppbyggt och vad det egentligen mäter. Vi ger också tips på vad man bör tänka på när man ska tolka uppklaringsprocenten.
Uppklaringsprocentens uppbyggnad försvårar ibland tolkningen
Uppklaringsprocenten har till syfte att visa hur stor andel (uttryckt i procent) av de brott som anmälts till polisen som blivit uppklarade ett visst år. Av praktiska skäl beräknas dock inte måttet exakt i enlighet med denna definition. I stället beräknas uppklaringsprocenten i statistiken som:
”Antalet brott som klarats upp det aktuella året dividerat
med antalet brott som anmälts samma år angivet i procent”
Ett brott som klarats upp ett visst år kan således ha anmälts ett tidigare år. Det finns med andra ord inte någon omedelbar koppling mellan de brott som anmälts och de som har klarats upp. De uppklarade brotten, som ligger till underlag för beräkningen av uppklaringsprocenten ett visst år, kan härröra från anmälningar flera år tillbaka i tiden, medan de anmälda brotten endast hänförs till det aktuella året. Beräkningssättet innebär att uppklaringsprocenten teoretisk kan överstiga 100 procent. Detta sker om de uppklarade brotten för en viss brottstyp är fler än de anmälda brotten ett visst år. Det kan ibland förekomma vid framför allt antalsmässigt små brottstyper.
Det naturliga sättet att beräkna uppklaringsprocenten vore att utgå från de brott som anmäls under ett visst år och sedan följa upp dessa för att se hur stor andel som klarades upp. Att man inte använder denna metod beror på att uppföljningsperioden skulle bli mycket lång. Det skulle ta flera år innan man kunde redovisa uppklaringsprocenten för ett visst år och statistiken skulle vid det laget sannolikt vara inaktuell.
Med tanke på hur uppklaringsprocenten nu beräknas bör man tolka kortsiktiga förändringar med viss försiktighet. Om uppklaringsprocenten till exempel ökar ett visst år kan detta delvis vara en effekt av att det anmäldes få brott just detta år, samtidigt som det klarades upp många brott från året innan. Denna effekt gäller dock endast vid mer temporära förändringar och saknar betydelse när man studerar den långsiktiga utvecklingen. Effekten av den metod som tillämpas för att beräkna uppklaringsprocenten medför i detta fall endast fluktuationer kring en trend.
Uppklaringsprocenten mäter mer än vad man tror
Uppklaringsprocenten bygger på uppgifter om anmälda respektive uppklarade brott. Vilka brott som räknas som uppklarade i statistiken skiljer sig dock från den allmänna uppfattningen om vad ett uppklarat brott är. Uppdelningen av brott i ouppklarade respektive uppklarade brott görs utifrån de beslut som polis eller åklagare tagit under brottsutredningen eller förundersökningen, där vissa beslut anses vara brottsuppklarande och andra inte.
Beslut som innebär att ett brott betecknas som uppklarat inkluderar till exempel beslut från polisen om rapporteftergift eller beslut från åklagaren om att inte inleda en förundersökning på grund av att den misstänkte är minderårig. Till uppklarade brott hör således även sådana brott där man inte har kunnat binda en gärningsman till brottet. Man skiljer därför i statistiken på två former av uppklaring: tekniskt uppklarade brott och personuppklarade brott.
- Tekniskt uppklarade brott omfattar en mängd olika beslut som egentligen innebär att man avskriver ett ärende. Brottet anses dock i och med avskrivningen ha fått ett ”polisiärt klarläggande”. Detta gäller beslut om rapporteftergift, olika beslut om att inte inleda eller lägga ner en förundersökning och vissa så kallade negativa åtalsbeslut.
- Personuppklarade brott avser brott som klarats upp genom att åklagaren beslutat om att väcka åtal, utfärda strafföreläggande eller meddela åtalsunderlåtelse.
Det är även viktigt att känna till att för att ett brott ska betecknas som uppklarat måste ärendet ha slutförts av polis, tull eller åklagare. Ett brott betecknas som uppklarat när åklagaren beslutat om att väcka åtal. Ingen hänsyn tas i statistiken till vad utfallet därefter blir i domstolen. Även om åtalet leder till frikännande dom kommer brottet att räknas som uppklarat i statistiken. Å andra sidan finns det en del straffbelagda handlingar av mer bagatellartat slag som inte ingår i statistiken över anmälda eller uppklarade brott. Det gäller sådana handlingar, oftast mindre allvarliga trafikförseelser, som kan ge ordningsbot. Dessa räknas således inte med i uppklaringsprocenten.
Personuppklaringsprocenten — ett bättre mått på polisens förmåga att binda en gärningsman till brottet
Uppklaringsprocenten var från början tänkt som ett administrativt mått på polisens förmåga i att ”åtgärda och klarlägga de brottsanmälningar som kommer in”. Ett klarläggande ur polisiär synpunkt behöver dock inte innebära att man har bundit en gärningsman till brottet. Uppklaringsprocenten används ofta som ett mått på just detta, trots att måttet för denna användning är minst sagt oprecist. När man vill mäta polisens förmåga att binda gärningsmän till de anmälda brotten är det i stället bättre att använda sig av den så kallade personuppklaringsprocenten. Personuppklaringsprocenten beräknas som antalet personuppklarade brott det aktuella året dividerat med antalet brott som anmälts samma år (uttryckt i procent). Men även detta mått är behäftat med vissa problem. Till exempel beräknas kvoten på samtliga anmälda händelser, även de som senare inte visar sig vara brott.
Uppklaringsprocenten varierar mellan olika brottstyper
Nivån på såväl uppklarings- som personuppklaringsprocenten kan variera relativt mycket mellan olika typer av brott. Man brukar säga att vissa brott är mer ”lättuppklarade” än andra. Till viss del hänger detta samman med de omständigheter under vilka brotten upptäcks, men även vilka prioriteringar som polisen har i sin verksamhet. Beroende på vilka förutsättningarna är för att klara upp ett brott kan man dela in brotten i tre kategorier.
1. Ingripandebrott kallas sådana brott där polisen samtidigt som man upprättar en brottsanmälan också ofta har en misstänkt person, identifierad och tagen på bar gärning, Typiska ingripande brott är trafikbrott, narkotikabrott och butiksstölder. Dessa brott som vanligtvis anmäls av polisen eller företag är således förhållandevis lätta att klara upp och uppklaringsprocenten för dessa brott är således mycket hög. Detta gäller även personuppklaringsprocenten. Polisen styr till stor del inflödet av anmälningar genom trafikkontroller och tillslag mot narkotikamissbrukare med mera och kan på detta sätt i viss mån påverka uppklaringsprocenten för denna typ av brott.
2. Våldsbrott består i huvudsak av de brott som brukar benämnas som offerbrott med interaktion, till exempel misshandelsbrott, sexualbrott och hemfridsbrott. Utmärkande för dessa typer av brott är att offret har konfronterats med gärningsmannen och i princip alltid kan lämna ett signalement. Det förekommer inte sällan att gärningsmannen och offret känner varandra, till exempel vid misshandel av kvinna. Detta faktum har naturligtvis fördelar i uppklaringshänseende. Därtill hör våldsbrotten till de prioriterade brotten inom rättsväsendet som polisen lägger mycket resurser på.
3. Egendomsbrott omfattar stöldbrott (förutom butiksstöld) och skadegörelse. Karakteristiskt för dessa brott är att det är mindre vanligt att offret eller något vittne sett gärningsmannen begå brottet. Denna typ av brott benämns därför i sin tur för offerbrott utan interaktion. Egendomsbrotten är således mycket svåra att klara upp och uppklaringsprocenten är ofta mycket låg. Dessa brott utgör vidare omkring två tredjedelar av samtliga anmälda brott och har av den anledning en stark påverkan på den totala uppklaringsprocenten.
Dessa tre brottskategorier kan sägas vara väsenskilda vad gäller såväl möjligheterna till uppklaring som tillvägagångssättet för detta. Detta är viktigt att tänka på när man jämför uppklaringsprocenten för olika brott eller vid analyser av utvecklingen. I vissa fall kan det till exempel vara nödvändigt att dela upp brotten i dessa kategorier och analysera varje kategori separat. En mer detaljerad indelning på olika brottstyper torde inte annat än i undantagsfall kunna tillföra analyserna något. Det finns dock vissa undantag, de grova brotten mord, dråp, väpnade bank- och värdetransportrån, grov misshandel m.m. Denna typ av brott är högprioriterade och utreds oavsett vilken grad av information som finns vid anmälan. De är dock förhållandevis få till antalet och har därför en liten betydelse för uppklaringsprocenten på riksnivå.
Uppklaringsprocenten minskar
Uppklaringsprocenten har minskat sedan 1970-talet. Nedgången är särskilt tydlig och konsekvent sedan början av 1980-talet. Andelen uppklarade brott uppgick som högst till 41 procent år 1982, därefter minskade uppklaringsprocenten till som lägst 23 procent per år. Under de senaste åren tycks dock minskningen ha planat ut. År 2003 låg andelen uppklarade brott på 29 procent. Nedgången har inte varit densamma för alla typer av brott. En uppdelning av brotten enligt ovanstående kategorier visar att olikheterna mellan dem är relativt stora. Under 25- årsperioden 1975-2000 har uppklaringsprocenten för ingripandebrotten jämfört med andra brottstyper minskat mycket lite. Det motsatta förhållandet gäller egendomsbrotten där uppklaringsprocenten i princip halverats under samma period. För våldsbrotten har minskningen varit ungefär densamma som för den totala uppklaringsprocenten.
När man analyserar uppklaringsprocentens utveckling är det viktigt att tänka på hur måttet är uppbyggt. En förändring i uppklaringsprocenten kan ytterst bero på två faktorer. Dels av en förändring i antalet anmälda brott, dels av en förändring i antalet uppklarade brott. Om uppklaringsprocenten minskar under en period kan detta till exempel bero på att antalet anmälda brott ökat under samma period, medan antalet uppklarade brott i stort sett varit konstant. Minskningen kan lätt tolkas som att polisen klarar upp färre brott fast så inte är fallet. Vid en minskning kan även det motsatta förhållandet gälla, det vill säga att de anmälda brotten ligger på en konstant nivå medan de uppklarade brotten minskar. Det finns många fler tänkbara scenarion bakom en förändring i uppklaringsprocenten. Beroende på vilken frågeställning man har kan det således ibland vara angeläget att även se till antalet uppklarade brott samt antalet anmälda brott. Detta är särkilt viktigt att ta i beaktande när man studerar kortsiktiga förändringar över tid.
Andra faktorer som kan påverka uppklaringsprocenten är förändringar i brottsstrukturen, till exempel om andelen mer lättuppklarade ingripandebrott blir mindre eller i vilken utsträckning polisen använder sig av så kallad teknisk uppklaring. Analyser visar att förändringar i brottsstrukturen generellt har haft en liten betydelse för uppklaringsprocentens utveckling. Däremot har en ökad användning av teknisk uppklaring haft en liten positiv påverkan på andelen uppklarade brott under de senare åren.
