| GODHET OCH ONDSKA, män och kvinnor, offer och förövare. Vem är farlig och vem är god? Traditionellt skildras mannen som gärningsman och kvinnan som offer i medierna. Men vad händer med den bilden när rollerna byts, när det är kvinnan som dödar och mannen som dödas? Och vad är kvinnligt och manligt egentligen?
Den mediala berättelsen om livstidsdömda kvinnor handlar om moderskap och barn, kropp och känslor, farlighet och våld, brott och straff. Resultaten som presenteras i denna artikel kommer från magister-uppsatsen ”Mördare och mödrar. En medial berättelse om kvinnliga livstidsfångar” som jag i våras lade fram vid etnologiska institutionen på Stockholms universitet. I den beskriver och analyserar jag mediebilden av två livstidsdömda kvinnor som båda är dömda för mord på nära anhörig. Studien baseras huvudsakligen på artiklar i dagspress publicerade mellan åren 1997 och 2001, men också på en dokumentär som har sänts i Sveriges Television. Under dessa år uppmärksammades kvinnorna i medierna, både i samband med själva brottshändelserna men också i form av intervjuer där de medverkar på bild och med sina egna namn. Medie-materialet ger lätt intrycket att det är ett stort antal kvinnor som mördar och döms till livstid. I själva verket handlar alltså den mediala uppmärksamheten om två individer.
MORD SES I SAMHÄLLETS ÖGON som ett brott med starka manliga förtecken, även om kvinnor i alla tider har mördat. En kvinna som mördar beter sig därför ”fel” eftersom hon utför en handling som inte anses kvinnlig. Å ena sidan för medierna fram en ny aggressiv och farlig kvinnoförebild, å andra sidan förnekar de kvinnors våld genom att placera kvinnorna inom gränserna för traditionell kvinnlighet. Artiklarna är både kittlande underhållning och normerande i sin syn på kvinnlighet.
I min studie är det ett tema som framträder tydligare än allt annat: fokuseringen på moderskap och barn. De livstidsdömda kvinnorna skildras i första hand som mödrar och småbarnsmammor. Rubriken ”Kvinnor, mammor – och livstidsfångar” är typisk för materialet och upprepas i olika varianter. Att deras barn har en framträdande roll i skildringarna och att kvinnorna främst tilldelas rollen som mammor stärker uppfattningen att barn skulle behöva sina mödrar mer än sina fäder. Att barnen de facto också växer upp utan sina fäder är något som aldrig nämns i texterna och sällan framställs manliga livstidsfångar som småbarnspappor i medierna. Skulle barn tillhöra kvinnligheten mer än manligheten? Ja, medierna vill i alla fall få oss att tro det.
TEXTERNA HAR EN politisk underton och kan ses som bidrag till den debatt om livstidsstraffet som alltjämt pågår i medierna. Att skildra en småbarnsmammas öde är ett långt mer effektivt sätt att gestalta straffets grymhet än att skriva om livstidsdömda män som i realiteten är långt fler till antal. Barnen används som argument för att visa på det inhumana i livstidsstraffet och artiklarna vädjar till vår empati och bygger på igenkänning. För vem har hjärta att låta små barn växa upp utan sin mamma?
Det ständigt närvarande moderskapet ställs i kontrast till de grova brotten och kvinnan blir på så sätt en gåta. Ett brutalt mord blir om möjligt än mer osannolikt när en mamma har utfört det och hon blir inte bara en felande kvinna utan också en felande moder. Bilden av en mördare är svårförenlig med bilden av den goda modern eftersom det finns föreställningar att kvinnor i första hand inte tar liv utan ger liv. Man brukar tala om en rådande samhällsordning där män är överordnade kvinnor och där det manliga är överordnat det kvinnliga. En kvinna som mördar överordnar sig sitt offer. Därför rubbar bilden av en kvinna som mördar en man samhällsordningen och våra uppfattningar om vem som har makt.
Vid sidan av moderskapet är fängelset som hem ett framträdande inslag i mediernas skildringar. Kvinnorna framställs i vardagliga situationer när de styckar kyckling, bakar sockerkaka, städar, diskar och går ut med soppåsen. De stickar, pysslar och inreder sina celler. Ungefär som på vilket kollo som helst. Beskrivningarna i hemmiljö bagatelliserar allvaret i situationen: att kvinnorna faktiskt sitter i fängelse dömda för allvarliga brott och att det är själva anledningen till mediernas intresse.
I samma anda kommenterar journalisterna nästan undantagslöst kvinnornas kroppar och utseende, deras kläder, att de håller sig i form genom hård träning och att de sminkar sig. En av kvinnorna beskrivs i termer av ”långa röda naglar” och ”vackra, gröna ögon”. I texterna talas det också om kärlek till män och kvinnorna får frågor om sina känslor. Beskrivningar av den här typen visar på en fixering vid kvinnors utseende, en objektifiering och en förväntan att kvinnor antas intressera sig för såväl sitt utseende som sitt inre liv.
MEDIERNA HÅLLER LIV I normer när de framställer moderskap, familj, heterosexualitet och tvåsamhet mellan man och kvinna som det ideala livet. När journalisterna gör kopplingar till konventionella kvinnodygder förmedlar de en normativ och traditionell syn på kvinnlighet. När de livstidsdömda kvinnorna beskrivs i termer av barn, familj, hem, känslor, kropp och utseende hålls de kvar inom kvinnlighetens ramar. Trots att kvinnorna är dömda för brott med manliga förtecken placeras de i den lilla, ofarliga världen – hemmet.
Men det finns också en annan bild av de livstidsdömda kvinnorna i medierna – nämligen som farliga och våldsamma. Farligheten skapas till exempel genom rumsliga positioner och manliga attribut. Styrketräning är en aktivitet med manliga associationer och i artiklarna förekommer också många bilder på kvinnorna i fängelsets gym när de grimaserande lyfter tunga vikter och visar upp sina hårda muskler. Hot om kvinnornas farlighet förmedlas också genom beskrivningar av en tuff och hård stämning på anstalten.
Även om mediebilden av de livstidsdömda kvinnorna präglas av moderskap och vanlighet är det viktigt att betona att det finns en dubbelhet i skildringarna. Kvinnorna beskrivs både som onda och goda, mördare och mammor, vanliga och avvikande, farliga och ofarliga, förövare och offer, stackare och skurkar.
Nya roller tillkommer till kvinnans repertoar, men så länge mediernas beskrivande makt håller henne kvar inom kvinnlighetens ramar kan hon inte välja bort de tidigare rollerna. De livstidsdömda kvinnorna drabbas av samma öde som andra kvinnor i medierna, de må vara chefer, politiker, artister, läkare eller poliser: de är mamma, maka och utseende i första hand. Mediernas berättelser är en lektion i hur man beter sig som kvinna – ute i samhället och i fängelset.
KRISTINA LUND ÄR FRILANSSKRIBENT.- ARTIKELN BASERAS PÅ HENNES MAGISTER-UPPSATS I ETNOLOGI VID STOCKHOLMS UNIVERSITET, ”MÖRDARE OCH MÖDRAR. EN MEDIAL BERÄTTELSE OM KVINNLIGA LIVSTIDSFÅNGAR”, 2003.
| 
