| Johannes Knutsson, professor vid polishögskolan i Oslo, har undersökt antalet incidenter då polismän avfyrar sitt vapen i Sverige och jämfört med läget i grannlandet Norge.
I Sverige hänger pistolen vid var polismans höft, i Norge får polisen först använda skjutvapen efter order en av polischef. Antingen finns vapnen oladdade i sigillförsedda väskor i polisbilar eller på polisstationen.
I Oslo, där brottsligheten är värst, finns en insatsstyrka, utrustad och tränad till att sättas in i särskilt svåra situationer. En styrka som används oftare än dess svenska motsvarighet.
Fler dödas
Studien visar tydligt att den svenska modellen leder till fler incidenter, fler skadade och fler dödade än den norska.
Jag är av den uppfattningen att Norge har gjort rätt i att låta polisen i princip uppträda obeväpnad. Statistiken är tydlig, säger Johannes Knutsson.
Hans undersökning visar att den svenska polisen i genomsnitt avlossar vapen i genomsnitt 30 gånger per år. Att jämföra med den norska polisens tre gånger. Svensk polis avlossar verkningseld (skott med avsikt att träffa) i genomsnitt femton gånger per år, att jämföra med 1,5 gånger per år i Norge.
- När det gäller de allvarligaste fallen, där polisen skjuter någon till döds, så händer det i genomsnitt en gång per år i Sverige, att jämföra med en gång vart tredje år i Norge. Sverige är i princip dubbelt så stort som Norge, så skillnaden kvarstår även när det gäller dödsfall. Även om den då inte är lika tydlig, säger Knutsson.
Ingen väg tillbaka
Polisprofessorn skulle i princip föredra en avväpning av den svenska polisen.
Samtidigt finns det ingen väg tillbaka. Det ingår så starkt i polismännens - och kvinnornas - identitet att de alltid har tillgång till vapen. Situationen i Norge är formad av historiska omständigheter som har varit gynnsamma, säger Johannes Knutsson.
I samband med studien om polisens användande av skjutvapen gjordes också en historisk tillbakablick, som visade en tydlig utvecklingslinje.
Det var först i samband med förstatligandet den första januari 1965 som vi fick en beväpnad polis.
Utvecklingen innan dess var gradvis. Poliserna som tjänstgjorde i de första radiobilarna, 1938 i Göteborg och 1939 i Stockholm, var exempelvis utrustade med pistol. Efter andra världskriget kom riktlinjer på flera håll om att alla poliser som tjänstgör nattetid skulle vara utrustade med pistol. I övrigt skiljde sig beväpningen åt från kommun till kommun.
Ingen debatt
Det var ingen större debatt kring frågan om beväpningen, menar Knutsson.
Övergången från kommunal till statlig polis diskuterades flitigt, framförallt när det gällde alla praktiska problem som skulle lösas.
Beväpningen kom på något sätt med på köpet, utan någon vidare diskussion.
Och så har det varit ända sedan dess. Förutom, möjligen, då polisen bytte från Walter PP till Sig Sauer, som är ett grövre vapen. Då fanns vissa som varnade för en upptrappning, säger Knutsson.
I debatten efter händelserna i Göteborg i somras har det sagts att en incident av det slaget aldrig skulle ha ägt rum om den svenska polisen varit utrustad på samma sätt som den norska.
- Det ligger i och för sig något i det, men det är ändå inte en helt självklar slutsats. Man kan mycket väl tänka sig att den norska polisen i ett motsvarande läge hade blivit beordrade att beväpna sig. När det är riktigt skarpa lägen kryllar det av vapen även hos den norska polisen, säger Knutsson.
| 
