| Nära gränsen mot Södra Libanon ligger Gettokämparnas kibbutz Lohamei Hagetaot med ett utbildningsinstitut, ett stort Holocaustmuseum och ett särskilt museum till minne av alla barn som dog i Förintelsen: Yad Layeled.
Här börjar de svenska studiegrupperna sin Israel-resa. Kibbutzen grundades 1949 av överlevande från det judiska gettot i Warszawa. Några av dem finns kvar här, och kan berätta. Andras vittnesbörd finns bevarade på videofilmer, som rullar i museerna. Många volontärer och anställda är barn till Förintelsens offer.
Motstånd är ett centralt tema för undervisning och utställningar just på Lohamei Hagetaot. Varför var motståndet inte större bland de förföljda judarna? Eller: Var det möjligt att göra mer motstånd, utan att riskera livet, det egna och många andras? Beskrivningar ges av de motståndsaktioner som faktiskt ägde rum, som partisanverksamhet och lägeruppror. Samtidigt förtydligas motståndets dilemma genom att begreppet motstånd fördjupas och nyanseras.
Att revoltera i ett dödsläger var att bjuda motstånd. Men motstånd kunde också vara annat – att smuggla en bit bröd, att undervisa i hemlighet, att rädda en torarulle, att spela förbjuden jazzmusik, att föra dagbok för eftervärlden.
– Man måste detaljera eller problematisera för att folk ska släppa distansen till det som skedde, säger Noemi Wald, chef för centrets internationella avdelning. Här kan du fråga en överlevare: Varför tog du inte livet av dig? Vad tänkte du om Gud? De överlevare som arbetar här är mycket öppna. Men vi märker också hur svårt det är att arbeta sig fram till den öppenheten. En kvinna berättar gärna om sina upplevelser, men eftersom hon fick det definitiva beskedet om sin fars avrättning så sent som 1993, så avböjer hon att svara på frågor som gäller just honom.
Kännetecknande för denna kibbutz är att den ligger så nära gränsen att det mitt i det vardagliga livet finns sprickor av ljus i de osynliga murarna mellan judar och araber. En av dem som svenskarna får träffa är Raya Kalisman, som håller i värdegrunddiskussioner mel- lan arabiska och judiska ungdomar på Lohamei Hagetaot. Vi ser dem sitta i en kaffehörna, med och utan slöjor, hoplutade över frågorna om folkens eviga och blodiga träta.
Påtaglig minnesvård
Ett stycke innanför kuststaden Nethanya ligger kibbutzen Givat Chaim Ichud, som hyser arkivet och kunskapscentret Beit Therezienstadt. I högst påtagliga papplådor finns där fotokopior på varje instängd judes inskrivningsbevis från koncentrationlägret Therezienstadt utanför Prag.
Volontärer har lagt ned ett oändligt antal timmar på renskrivning och datorisering av arkiven. Numera umgås centrets personal dagligen med människor från hela världen, som ställer frågor per webb och e-post.
Till vardagen hör att överlevande eller deras släktingar tittar in och får svar på frågor om vad som hänt deras anhöriga. Ett vanligt svar är att datum finns noterat för transport till Auschwitz-Birkenau.
Sjuttiofyraåriga överlevaren Alisah Schiller är en av dem som de svenska lärargrupperna får träffa.
– Jag var nitton år när vi befriades ur Therezienstadt, så jag har många starka minnen därifrån. Men minnena har också börjat blanda sig med allt det jag tagit del av under de tjugofem år jag arbetat aktivt med händelserna och dokumenten.
Bilder och teckningar från gettot spelar en viktig roll i de workshops och seminarier som hålls. I arkivet trängs på liten yta tvåtusen original i form av bilder och handskrifter. Till det svenska kursupplägget hör en workshop ledd av den israeliska pedagogen Bat Sheva Shaviv, med gettobarnens underjordiska tidning Kamarad som arbetsmaterial. Så här skriver ett av barnen i september 1943 om den kväll då en transport fört bort många av deras vänner:
"Transporten kom plötsligt som blixten, och tog ungefär tjugo av våra pojkar, många av de bästa pojkarna på vårt Heym. /- - -/ Vem vet vart Steiners, Koko och resten av pojkarna tagit vägen? Vi går alla och lägger oss tidigt, var och en försjunken i sina egna tankar. Nästa morgon kände vi oss lite bättre. Till slut måste man vänja sig vid allt."
Befriande samtal
På ungdomscentret Massua strax norr om Tel Aviv träffar Apropå en grupp pedagoger som lagt upp övningar för svenska lärare, liksom för andra grupper från Israel och omvärlden.
I ett studierum klätt med propagandaaffischer har utbildaren Edna Loebinger lagt ett långt collage, en tidsaxel. Hon ber oss fundera över frågan om vilka händelser som markerade början och slutet på Holocaust. Hur började det – med Hitlers födelse 1898, med Versailletraktaten 1919 eller med världsdepressionen hösten 1929? Hur slutade det – med Hitlers självmord 1945, med Berlinmurens fall 1993? Eller har det inte slutat än?
Vi reflekterar över affischerna: ett uttryck, ett öga. Tolkar våra intryck, hamnar på djupa vatten. Under en bild av en soldat och en äldre judisk man får vi pröva att applicera laddade ord: Vem är offer, vem är förövare? Etik/ moral, lydnad, hjältemod, nakenhet, vekhet, delaktighet, motstånd…
– Mycket handlar om att våga se hela Förintelsen som ett mänskligt fenomen, säger Massua-läraren David Behar. Det är lätt att man avhumaniserar mördaren, avfärdar honom som ett monster. Det är inte rätt väg till förståelse. Vi avhumaniserar också offren, när vi talar om dem som "sex miljoner judar". Viktigt för oss är att göra deltagarna medvetna om hur de själva tänker. Först om Holocaust, sedan mer globalt.
Massuakollektivet är utåtriktat, experimentellt, produktivt. En välgjord katalog presenterar mängder av material som kan beställas, kurser som kan arrangeras, tips på kurser att ordna själv.
– Men när deltagarna har arbetat med oss några dagar, vill de gärna få med sig precis det material vi använt, precis den uppsättningen affischer – och det är det enda vi faktiskt säger nej till, säger Davids kollega Sarit Obadiah. Deltagarna är inte betjänta av att åka hem med paketlösningar.
Allas Jerusalem
Sista kursmomentet före hemresa och uppföljning tillbringas i Jerusalem, den stad som mer än någon annan plats i världen symboliserar intressekonflikter både religiöst och politiskt.
Här smälts intrycken samman på ett kontrastfyllt sätt. Samtidigt som deltagarna får ta del av föreläsningar och workshops om förnekelsen, konfronteras de med den enorma kunskapsbanken Yad Vashem.
Yad Vashem är ett internationellt forsknings- och utbildningsinstitut med ett jättelikt arkiv och ett bibliotek med drygt sjuttiotusen titlar. Det tillhörande museet är en hel liten stadsdel: Historical Museum, Hall of Remembrance, Hall of Names, Children´s Memorial.
I barnmuseet tar den medvetna enkelheten över, för upplevelsens skull: Där mångfaldigas ljuslågor tusenfalt i ett hus av speglar och mörker. Dödade barns namn och ålder viskas, ingenting mer.
Titti Hasselrot är frilansjournalist.
| 
