| I januari i år presenterade kriminalvården en studie om återfall. Det här är första gången uppgifter har kunnat presenteras om hur det går för samtliga klienter som avtjänat kriminalvårdspåföljd. Det har länge upplevts som en brist att kriminalvården inte kunnat beskriva vad som händer med personer som avtjänat straff. Det är en återkommande fråga och svaret har hittills varit ett trist tyvärr - inga sådana uppgifter finns.
För kriminalvården är huvudfrågan hur många som kommer tillbaka och på nytt avtjänar straff i fängelse eller frivård. Det finns förstås också ett rent nytto- eller planeringsperspektiv. Kan man med hjälp av återfallsstudier identifiera särskilda riskgrupper, som förtjänar större uppmärksamhet och insatser under tiden i kriminalvård? Finns det kanske grupper där insatserna kan begränsas, eftersom det ju ser ut att gå bra ändå? Är återfallen mycket olika för olika påföljder? Beror det i så fall på påföljden och dess innehåll, eller på andra faktorer?
Alla dessa frågor besvaras inte fullt ut i den första återfallsrapporten, men den öppnar möjligheterna för att i många avseenden gå vidare.
Återfall - komplicerat begrepp
Begreppet återfall är inte entydigt och ger upphov till förvirring och misstolkningar. Någon exakt definition står knappast att finna. Det handlar alltid om vad man lägger i begreppet. Vad ska räknas som återfall? Hur länge följer man upp de frigivna? Från vilken tidpunkt börjar man räkna? Hur hanterar man dödlighet, utvandring och utvisning ur landet? Listan kan göras oändligt lång. Ett stort varningens finger måste därför hållas upp framför dem som okritiskt jämför olika studier med varandra.
Kriminalvården har valt att mäta om klienterna återkommer till kriminalvård. Lite förenklat kan återfall i kriminalvårdens studie uttryckas som att en fängelsedömd begår nya brott från och med "muckardagen" och slutligt döms för dessa inom tre år (se separat faktaruta).
Kriminalvårdens sätt att redovisa återfall skiljer sig till exempel från den officiella rättsstatistikens, som mäter från tidpunkten för en lagföring till nästa. Det ena sättet att redovisa återfall kan inte sägas vara bättre än det andra. Metoder och syften är olika, och jämförelser är alltid vanskliga.
Skillnader mellan grupper
Drygt 20130 personer frigavs från fängelse eller påbörjade övervakning i frivården under år 1994. Dessa följdes upp i tre år. Strax över 7 900 av dem hade på nytt fått en lagakraftvunnen dom, som innebar kriminalvård, inom uppföljningstiden. Det innebär ett återfall på 39 procent. Man kan givetvis också vända på siffrorna och säga att sex av tio faktiskt klarade sig från ny kriminalvård.
Återfallen är självklart inte jämnt fördelade mellan olika påföljder, brottstyper, åldersgrupper etc. Det genomsnittligt högsta återfallet har de som dömts till fängelse med medellånga strafftider (över 2 månader upp till 2 år). Här återföll 58 procent av de 6 361 personer som frigavs under år 1994.
Inom den gruppen "toppas" återfallet av intagna i åldersgruppen 25-44 år, som dömts för tillgreppsbrott och med tidigare fängelseerfarenhet. Det är dessutom en ganska stor delgrupp, 1136 frigivna, varav 86 procent återföll. Unga tillgreppsbrottslingar (under 25 år), med tidigare fängelseerfarenhet, svarar också för ett mycket högt återfall. 82 procent av de 296 personer som frigavs återföll. Bland tillgreppsbrottslingarna med tidigare fängelseerfarenhet som dömts till skyddstillsyn, finns också höga återfallstal (66 respektive 62 procent).
Återfallen är också många bland dem som dömts för narkotikabrott, främst tidigare belastade "medelålders" personer, oavsett om påföljden var fängelse eller skyddstillsyn. I alla exemplen ovan kan man tydligt ana kopplingen mellan eget missbruk och brott, även om undersökningen inte haft tillgång till uppgifter om drogmissbruk.
Generellt återfaller förstagångsdömda i klart mindre utsträckning än dem som tidigare dömts till frivård eller fängelse, oavsett brottstyp. Men det finns också tydliga skillnader mellan olika typer av huvudbrott.
Rattfylleridömda har ett genomsnittligt lågt återfall oavsett påföljdstyp (10-15 procent). Om man ser till återfall i nytt rattfylleribrott blir siffrorna ännu lägre. Av dem som dömts till korta fängelsestraff för våldsbrott återföll i genomsnitt 21 procent av 1129 frigivna. För sexualbrott är de totala återfallssiffrorna ännu lägre. Fyra procent (11 personer av 286) dömdes på nytt till kriminalvårdspåföljd för nya sexualbrott inom tre år.
Varning för effekter
I genomsnitt återfaller alltså fyra av tio frigivna. Är det ett bra eller dåligt "resultat"? Och vem har i så fall åstadkommit "resultatet"? Som sagts tidigare var inte rapportens syfte att ge något svar på orsakssambanden, därtill krävs andra studier. Men en och annan hade nog förväntat sig ett värre resultat, med högre återfallssiffror.
Det är dock viktigt att inte gå i fällan och tro att man ser effekter av olika åtgärder eller påföljder genom att studera enkla återfallstal.
Personer som begått brott döms inte till olika påföljder slumpmässigt. För varje påföljd finns förarbeten om hur påföljden är tänkt att tillämpas. I brottsbalken finns till exempel restriktioner för att döma unga personer till fängelse. Intensivövervakning med elektronisk kontroll kan verkställas i stället för fängelsestraff. Kontraktsvård avser oftast dömda, vars brottslighet har ett klart samband med drogmissbruk. Utöver straffvärdet finns alltså flera olika faktorer, både generella och mer knutna till person, som ges betydelse i påföljdsvalet.
Personer som dömts till olika påföljder, eller till samma påföljd, får av olika skäl inte heller samma innehåll i verkställigheten. Tiden i kriminalvård ska utformas med den dömdes behov av rehabilitering i centrum. Det går alltså inte att sätta likhetstecken mellan två domar till fängelse.
Uppgifter om återfall kan därför inte användas till förenklade, direkta jämförelser om effekter av olika straff eller påverkansinslag. Sådana studier är självklart möjliga, men då handlar det om forskning med helt annan metod.
Användbara resultat
Återfallssiffror är givetvis av klar nytta för kriminalvården. De ger till exempel förutsättningar att börja fundera i termer av "riskgrupper". Hur stort är återfallet för olika kategorier av dömda? Vilka insatser kan vara lämpliga? Vad säger forskningen om behandling för olika typer av problem? Vilka metoder används och vad bör utvecklas vidare? Ska åtgärder vid vissa brottstyper prioriteras framför andra? Det handlar också om att välja bort det som är mindre angeläget, om resurserna inte räcker till allt.
Ett nästa steg är naturligtvis att utveckla analysen i det befintliga materialet. Genom andra kombinationer av riskgrupper och genom att utnyttja fler variabler kan man få svar på fler och nya frågor.
På sikt är det dessutom en förhoppning att dessa hårddata ska kunna kombineras med andra uppgifter, för att öka förklaringsvärdet när det gäller återfall. Uppgifter om återfall, i samband med kontrollerade forskningsstudier, kan bidra till att ge svar på vad som fungerar och vad som inte fungerar av kriminalvårdens "behandling och påverkan".
Lars Krantz är forskningsledare vid Kriminalvårdsstyrelsen. Han står, tillsammans med statistikerna Markus Ahlström och Karin Lindsten, bakom rapporten Åter avsändaren — om återfall och återfallsproblematik inom kriminalvården.
Rapporten kan beställas från Kriminalvårdsstyrelsen, Information, 601 80 Norrköping, beställningsnummer: 4641.
--------------------------
Vad är återfall?
Med återfall avses i Kriminalvårdsstyrelsens studie att en klient, genom en ny lagakraftvunnen dom, dömts till kriminalvård inom en viss tid från ett angivet startdatum. Nya brott ska ha begåtts på eller efter det angivna startdatumet. Som återfall räknas även om klienten påbörjat verkställighet av en dom till kriminalvård med brott som har begåtts på eller efter det angivna startdatumet, utan att domen har vunnit laga kraft.
För klienter som befinner sig i ute i samhället (icke frihetsberövande påföljder) har startdatum angivits till tidpunkten för övervakningens början. När det gäller dessa kan man inte räkna från den dag påföljden upphör (vilket låter naturligt), därför att en hel del frivårdspåföljder "upphör" genom nya brott och domar.
Kriminalvårdens sätt att redovisa återfall skiljer sig från den officiella rättsstatistikens, som mäter från tidpunkten för en lagföring till nästa. När det gäller till exempel återfall vid "fängelse", räknar rättsstatistiken tiden från den första lagföringen, som ledde till fängelsedomen, fram till nästa eventuella lagföring. Under den tiden har dock den dömde genom fängelsestraffet varit helt eller delvis förhindrad att begå brott.
Åter avsändaren - kriminalvårdens studie av återfall
Rapporten redovisar återfall för alla som frigavs från fängelse under åren 1994-1996 och för alla som påbörjade frivårdspåföljd under samma tid. 1994 års population har följts upp i tre år, 1995 i två år och 1996 i ett år. Sammanlagt omfattar undersökningen cirka 60 000 fall som följts upp. Underlaget baseras på alla påföljder; fängelse, skyddstillsyn, skyddstillsyn med kontraktsvård, skyddstillsyn med samhällstjänst, skyddstillsyn jämte fängelse (BrB 28:3) samt intensivövervakning. Materialet redovisas efter påföljd, huvudbrott, kön och ålder, strafftid, tidigare belastning samt medborgarskap. För 1994 års population redovisas också återfall i samma brottstyper samt tid till återfall.
| 
