Pensionärer är otrygga, bräckliga och rädda att utsättas för brott. Det är den stereotypa bilden som förmedlas när myndigheter och medier beskriver pensionärer och deras förhållande till våld och rädsla. Men det är en bild det finns anledning att ifrågasätta, menar en forskargrupp i Lund.
– Bilden av pensionärer som rädda offer måste ifrågasättas och nyanseras, anser Malin Åkerström, professor som arbetar med forskningsstudien ”Pensionärerna och våldet” på sociologiska institutionen vid Lunds universitet.I studien undersöks myndigheters, mediers och forskares sätt att resonera kring våld, rädsla och pensionärer.
– Det finns ett etablerat sätt att tänka kring brott och äldre. I medierna framställs gärna äldre som utsatta och bräckliga offer, medan de sällan figurerar som gärningsmän. En gärningsman och våldsverkare är enligt den traditionella bilden stor, stark och yngre, säger Malin Åkerström. Om gärningsmannen istället är pensionär blir det fel i våra associationer kring hur vi tänker om äldre människor. Oftast förminskas och bagatelliseras deras brottsliga gärningar. Om man exempelvis skriver om en pensionär som smugglar knark eller en äldre dam som stoppat en rånare genom att slå till med handväskan framställer man det med en komisk underton, vilket tar udden av allvaret, menar Malin Åkerström.
Invanda tankesätt cementeras
Forskargruppen tittar också på hur frågeundersökningar används av myndigheter, medier och forskare. De menar att frågor om varför man inte går ut på kvällen ofta är kopplade till rädsla, som om det finns ett självklart samband. Att det är rädslan som gör att man inte går ut. Men det kan finnas helt andra förklaringar, påpekar Malin Åkerström, och ger exempel som ensamhet, dålig rygg, problem med att gå i trappor eller kanske rentav att man inte orkar.
– Genom att ställa frågor där man utgår ifrån rädsla som en självklar orsak till varför någon inte går ut på kvällen föses människor in i ett invant tankesätt som är erkänt och accepterat av samhället.
Det finns statistik och forskning som pekar på att de som är mest rädda för brott är de äldre som också är minst utsatta. Det är rädslan som är problemet, inte brottsligheten brukar det heta. Men det finns anledning att ifrågasätta det, menar Håkan Jönson, filosofie doktor. Han tycker att det är ett resonemang som klumpar ihop de äldre och som bygger på att äldre går omkring och tänker på sig själva utifrån att de tillhör en viss ålder. Det är troligare att äldre resonerar utifrån sitt kön eller tidigare upplevd utsatthet under livet, menar han. Att många yngre kvinnor faktiskt är räddare än äldre män, förbises också.
– Jag tror att det finns myter om äldres rädsla. Rädsla för brott har blivit en självklar problembeskrivning som kopplas ihop med äldre människor och deras livsmönster. Den används alltför ofta utan att ifrågasättas, säger Håkan Jönson.
Äldre ingen homogen grupp
Risken med att utgå från rädsla som det stora problemet för äldre är att myndigheter, medier och forskare hamnar i en återvändsgränd och reproducerar ett förklaringsmönster som kanske inte har något större sanningsvärde.
– En massmedial myt om att äldre är särskilt utsatta för brott ersätts med en myt om att de är särskilt rädda. Då reproducerar man en offerbild där äldre framstår som en homogen och sårbar grupp, menar han.Håkan Jönson har inom projektet deltagit i gruppdiskussioner med äldre och frågat hur de som pensionärer tänker kring frågor om våld, brott och rädsla.
– De tänker oftast direkt på våld och brott som begås av främmande gärningsmän ute på öppen gata, inte på våld som sker i hemmet trots att det är där den största delen av brott sker som pensionärer utsätts för.
Dubbla budskap
Samma mönster har forskargruppen sett på brottsförebyggande möten.
– Det handlar ofta om hur äldre ska skydda sig mot främmande förövare, inte om hur man skyddar sig mot våld och brott från anhöriga. Så tror jag som jämförelse inte att vi tänker på brott mot kvinnor numera. Kvinnorörelsen har fått oss att förstå att brottsligheten till stor del äger rum i hemmet. För äldre verkar det fortfarande finnas en uppdelning mellan det man kallar brottslighet och det man kallar övergrepp i hemmet.
När forskarna i projektet har studerat hur information förmedlas vid lokala brottsförebyggande möten har de sett att det förekommer en viss problematik som man bör vara medveten om när man lär ut brottsförebyggande metoder till pensionärer.Ett exempel som det ofta relateras till på dessa möten är hur det kan gå till när man utsätts för ett brott efter att man varit på banken. En äldre person tar ut pengar och lägger sedan väskan helt öppet på rullatorn. En främmande person står utanför och iakttar pensionären för att sedan sno åt sig väskan.
– Det finns en dubbelhet i budskapet. Det är bra att lära sig bli mer observant på att det finns vissa risker som man kan drabbas av, samtidigt som budskapet manar fram en föreställning om en ständigt närvarande förövare som söker efter byten, påpekar Håkan Jönson. Men vid mötena talas också om att risken för överfall är obefintlig och äldre uppmanas att gå ut och njuta av stadsmiljön. Det är svårt att hitta balansen i detta arbete.
Många anmäler inte
Ett annat vanligt exempel är hur man i brottsförebyggande arbete lär människor på vilket sätt de ska agera när det ringer på dörren.
– Även där finns en problematik, eftersom det inte finns några undersökningar på hur vanliga den här typen av brott egentligen är. Många offer skäms för att de själva släppt in tjuven och därför anmäler de inte. Därför kanske dessa brott är vanligare än man tror. Samtidigt finns det heller ingen statistik över hur många som släpper in främmande personer i sina hem för att ge någon hjälp. Tänker man efter har man nog själv både sökt hjälp och hjälpt andra som knackat på dörren någon gång.
En korrekt brottsförebyggande åtgärd kan i sämsta fall leda till att man inte öppnar dörren överhuvudtaget och konsekvent agerar med misstänksamhet, enligt Håkan Jönson som tycker att det finns anledning att fundera kring om det är ett sådant samhälle vi vill ha.
Catrin Svendsrud är frilansjournalist
