I snitt dödas 17 kvinnor om året av sin make, sambo, pojkvän eller före detta sådan. Det är en minskning med 20–30 procent om man jämför med perioden 1971–1984. I en ny studie kartlägger Brå samtliga fall mellan år 1990 och 2004.
Mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem. I Sverige har frågan fått mycket uppmärksamhet sedan framförallt början av 1990-talet. Fokus har legat på mäns våld mot kvinnor i nära relationer. En mängd forskning, inte minst ur ett genusperspektiv, har resulterat i nya kunskaper och synsätt på frågan. Dessutom har ett stort antal lagändringar och nya lagar, bland annat lagen om besöksförbud, beslutats sedan 1980-talet för att skydda kvinnor från våld och hot.
När en kvinna dödas av sin make, sambo, pojkvän eller före detta sådan, är detta den mest extrema formen av mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Det dödliga våldet mot kvinnor är därför ett ämne som väcker mycket uppmärksamhet i samhällsdebatten. Trots detta har forskningen om denna typ av dödligt våld varit sparsam sedan 1980-talet. Av det skälet har nu Brå i en ny rapport gjort en genomgång av denna allvarliga brottslighet. Samtliga kända fall under perioden 1990-2004 ingår i studien. Rent generellt kan man säga att det dödliga våldet mot kvinnor i nära relationer under undersökningsperioden på många sätt kännetecknas av en stabilitet, såväl antalsmässigt som strukturellt.
Under perioden 1990–2004 blev 253 kvinnor offer för dödligt våld i nära relationer. Det innebär att i genomsnitt 17 kvinnor dödas på detta sätt varje år. Siffrorna bygger på uppklarade fall. Under samma period begicks 53 mord på kvinnor som aldrig löstes. Hypotetiskt innebär det att siffran skulle kunna vara högre ifall fler av dessa fall klarats upp.
Även om antalet fall varierar något år från år, är utvecklingen stabil. Vid en jämförelse med en undersökning avseende perioden 1971–1980 innebär de genomsnittliga 17 fallen per år en minskning med omkring 20–30 procent.
Tidigare forskning har visat att det dödliga våldet ofta är kulmen på en längre tids våld mot kvinnan. Den nya rapporten visar att nära hälften av offren uppgett eller anmält att de utsatts för hot eller våld från gärningsmannens sida innan brottet begicks. Andelen tidigare hot och/eller våld kan dock vara högre, eftersom endast uppgifter från rättsliga källor använts i undersökningen. Internationell forskning visar nämligen att ända upp till 80 procent av de kvinnliga offren hade varit utsatta för hot och/eller våld tidigare.
Svartsjuka och separationsproblem är de vanligaste motiven till att kvinnor dödas i nära relationer. Dessa motiv fanns som bakgrund i nära 60 procent av fallen. Det skulle kunna uttryckas som att de dominerande motiven i dessa fall är gärningsmannens kontrollbehov över kvinnan. Ett kontrollbehov som här kommer fram i sin mest extrema form.
De män som begår dödligt våld mot kvinnor i nära relationer är vanligen personer med omfattande sociala problem.
– I hälften av fallen var gärningsmännen antingen arbetslösa, hade beredskapsarbete eller var förtidspensionerade.
– 60 procent av gärningsmännen var kriminellt belastade sedan tidigare.
– 40 procent var alkoholmissbrukare.
En annan aspekt av gärningsmännen i dessa fall är deras psykiska status. Omkring 95 procent av gärningsmännen genomgick en rättspsykiatrisk undersökning och/eller mindre psykiatrisk undersökning. Nio av tio av de män som genomgick en sådan erhöll minst en psykiatrisk diagnos. Dessutom begick en fjärdedel av gärningsmännen självmord i samband med brottet. Sammantaget kan man därmed säga att omkring 90 procent av gärningsmännen hade någon form av dokumenterad psykisk sjukdom eller psykisk störning.
Rättsväsendet ser mycket strängt på det dödliga våldet mot kvinnor i nära relationer. Särskilt under början av 2000-talet är detta tydligt. Från att gärningsmännen under 1990-talet dömdes för mord i omkring 70 procent av fallen, ökade andelen morddömda under de fem första åren av 2000-talet till 90 procent. Vidare har en påtaglig straffskärpning skett. Under 1990-talet dömdes knappt tio procent till livstids fängelse i dessa fall, medan andelen livstidsdömda steg till drygt 30 procent i början av 2000-talet.
Två riskgrupper av gärningsmän, som tillsammans står för en majoritet av det dödliga våldet mot kvinnor i nära relationer, har identifierats i undersökningen.
Det gäller dels en grupp bestående av psykiskt sjuka gärningsmän och de som begick självmord i samband med brottet, dels de gärningsmän som var personlighetsstörda. Grupperna skiljer sig på många sätt tydligt åt. Den förra gruppen hade mindre ofta utsatt kvinnan för våld och hot tidigare, mindre ofta dödat av svartsjuka eller i samband med separation och i stället oftare på grund av den psykiatriska problematiken och hade en socialt sett mindre marginaliserad situation. Gruppen personlighetsstörda hade oftare misshandlat och hotat kvinnan tidigare, oftare dödat av svartsjuka eller i samband med separation, var oftare missbrukare, arbetslösa och kriminellt belastade. Dessa skillnader visar också att eventuella preventiva åtgärder vid våld mot kvinnor måste anpassas och differentieras beroende på gärningsmännens problembild.
Förutom det skydd som kvinnojourer kan erbjuda, har kommunerna ett övergripande ansvar för utsatta kvinnor. Detta betonas i en ny regeringsproposition där det också framhålls att samverkan mellan olika myndigheter måste förbättras. En möjlighet skulle kunna vara att det i varje kommun skapas en central instans dit utsatta kvinnor kan vända sig och få en kontaktperson som hjälper dem med alla de olika kontakter som kan bli nödvändiga.
Text: Mikael Rying
