Hatbrottsstatistikens resultat redovisas genom en årligen återkommande rapport och bygger framförallt på brottsanmälningar i Sverige. Insamlingen av uppgifter skiljer sig markant från den officiella kriminalstatistiken.
Det finns inte någon specifik brottskod för att registrera hatbrott när det görs en polisanmälan. Motivet bedöms utifrån de uppgifter som finns i brottsanmälans gärningsbeskrivning och urvalet sker framförallt med hjälp av särskilda sökord. Därutöver görs en manuell granskning av samtliga anmälningar rörande brottstyperna hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Från år 2008 är det dock obligatoriskt för polismyndigheterna att genom ett fält i RAR markera brott som misstänkta hatbrott eller ej. Rationell anmälansrutin (RAR) är polisens datoriserade system för att ta upp anmälningar. Samtliga anmälningar som polismyndigheterna markerat som hatbrott granskas för att se var bedömningen skiljer sig mellan Brå och polismyndigheterna. När man tolkar statistiken är det viktigt att komma ihåg att det finns ett mörkertal och att statistiken därför inte avspeglar den faktiska hatbrottsligheten.
Vad är ett hatbrott?
Hatbrott utgör ett angrepp mot de mänskliga rättigheterna och strider mot de grundläggande värderingarna i samhället om alla människors lika värde. Ett hatbrott kan vara allt från ett mord till kränkande klotter på någons husvägg – det är motivet till brottet som avgör om det är ett hatbrott eller inte. Statistiken innefattar hatbrott utifrån gärningspersonens motiv till etnicitet, religiös tro, sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck.
Definitionen av hatbrott har utvidgats
Hur hatbrott definieras i hatbrottsstatistiken ändrades från och med år 2008, bland annat genom att det främlingsfientliga motivet utökats till att även omfatta hatbrott som sker mellan minoritetsgrupper samt av minoritetsgrupper mot majoritetsgruppen. Vidare inkluderas hatbrott med övriga antireligiösa motiv utöver de antisemitiska och islamofobiska motiven. Definitionen utvidgades även till att omfatta hatbrott med bifobiska, heterofobiska och transfobiska motiv.
Främlingsfientliga/rasistiska hatbrott vanligast
Under år 2009 uppgick det totala antalet anmälningar som identifierats som hatbrott till knappt 5 800. I majoriteten av anmälda hatbrott, knappt 4 120 anmälningar, var motiven främlingsfientliga/rasistiska. Knappt var femte anmälan hade ett homofobiskt, bifobiskt eller heterofobiskt motiv (1 066 anmälningar) och var tionde anmälan hade ett antireligiöst motiv (islamofobiska, antisemitiska och övrigt antireligiösa). 1 procent av anmälningarna hade ett transfobiskt motiv. 10 procent av samtliga hatbrottsanmälningar var utöver ett hatbrottsmotiv även vit makt-ideologiskt motiverade, genom att gärningspersonen till exempel skrek ”vit makt” eller klottrade ett hakkors.
I jämförelse med föregående år har hatbrottsanmälningarna minskat med omkring 100 anmälningar. Antalet anmälda hatbrott är med andra ord stabilt jämfört med år 2008. Dock har de antisemitiska hatbrotten ökat med 57 procent medan de islamofobiska och övriga antireligiösa hatbrotten minskat med 19 respektive 14 procent. De anmälda antisemitiska hatbrotten förekommer huvudsakligen i storstadslänen, vilket innebär att det är där ökningarna återfinns.
Hatbrott sker ofta i vardagsnära situationer
Vanligaste brottstyperna vid hatbrott är olaga hot och ofredande (43 procent), följt av våldsbrott (21 procent) och ärekränkning (13 procent). Brotten sker oftast i människors vardag, till exempel i ens hem, i skolan eller på arbetsplatsen. Det är mycket vanligare än i nöjeslivet. I drygt hälften av anmälningarna är gärningspersonen helt okänd för den utsatta.
Hur många hatbrott klaras upp senare i rättskedjan av polis och åklagare?
Av samtliga identifierade hatbrott som anmäldes år 2008 hade knappt en tiondel (8 procent) personuppklarats beräknat fram till den 31 mars 2010. Med personuppklaring menas att en gärningsperson bundits till brottet genom beslut om åtal, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse. Vid islamofobiska och antisemitiska hatbrott var personuppklaringen allra lägst; endast vid 4 procent av anmälningarna kunde en gärningsperson knytas till hatbrottet.
Hatbrottsstruktur stämmer överens med resultaten i Nationella trygghetsundersökningen (NTU)
Enligt den årligen återkommande Nationella trygghetsundersökningen (NTU) är andelen personer som uppger utsatthet för brott med främlingsfientliga motiv (1,4 procent) år 2008 sju gånger större än andelen personer som uppger att de utsatts för brott med homofobiska motiv (0,2 procent). Fördelningen stämmer överens med resultaten avseende polisanmälda hatbrott, där främlingsfientliga hatbrott är vanligare än homofobiska hatbrott. Dock är det viktigt att ha i åtanke att jämförelsen avser olika år och att övriga hatbrottsmotiv inte mäts i NTU. I NTU uppges knappt en tredjedel (31 procent) av de främlingsfientliga hatbrotten år 2008 vara polisanmälda. Den brottstyp som uppges vara polisanmäld i störst utsträckning, vid hälften av fallen, är personrån. Misshandel uppges ha polisanmälts i lägre utsträckning (23 procent). Andelen polisanmälda homofobiska hatbrott är högre och uppgår till 33 procent.
Män både utsatta och misstänkta för hatbrott oftare än kvinnor
Majoriteten av de personer som misstänks respektive utsätts för hatbrott är män. Könsfördelningen inom de två grupperna skiljer sig dock åt något genom att det är vanligare att den misstänkta gärningspersonen (80 procent) är av manligt kön än att brottsoffret är det (66 procent). År 2009 var drygt 1 870 personer misstänkta för hatbrott. Medelåldern var högst bland dem som misstänktes för brott med främlingsfientliga/rasistiska och antireligiösa motiv (31 år) och lägst bland dem som misstänktes för brott med transfobiska motiv (26 år). Knappt hälften av samtliga personer som misstänktes för brott med homofobiska motiv var yngre än 20 år.
Brottslig belastning hos misstänkta varierar vid olika hatbrottsmotiv
Mer än hälften (59 procent) av de personer som var misstänkta för att ha begått ett hatbrott år 2009 var tidigare ostraffade, sett till beslut om lagföringar de närmaste tio åren före det aktuella brottet. De misstänkta för främlingsfientliga/rasistiska hatbrott var i störst utsträckning brottsbelastade i jämförelse med personer misstänka för övriga hatbrott. För främlingsfientliga/rasistiska hatbrott är andelen som lagförts tre eller fler gånger sedan år 1999 30 procent. Detta kan jämföras med de misstänkta för homofobiska, bifobiska eller heterofobiska hatbrott där det är 21 procent av personerna som tidigare lagförts tre eller fler gånger.
Det finns stora regionala variationer, och hatbrottsligheten är inte ett typiskt storstadsfenomen
Trots att Stockholms län har flest antal anmälda hatbrott kan man inte säga att hatbrott är en typ av brottslighet som främst finns i storstadslänen. Flest hatbrott, i relation till folkmängd, anmäls i Stockholms län följt av Uppsala och Västmanlands län (med mellan 69 och 89 anmälningar per 100 000 av folkmängden).
