| Problemet med kvinnor som drabbas av våld har debatterats flitigt under en längre tid. Inte minst har det dödliga våldet mot kvinnor i nära relationer uppmärksammats. Kunskapen om dessa brott har dock varit liten i den meningen att grundläggande fakta inte funnits tillgängliga.
Av bland annat dessa skäl har därför en genomgång gjorts av samtliga anmälda fall av detta slag under perioden 1990-1999. Med nära relationer avses här make, sambo, pojkvän eller före detta sådan.
Under tioårsperioden dödades totalt 164 kvinnor av en man som hon hade eller hade haft en nära relation till. Detta innebär således i genomsnitt 16 kvinnor per år, ett betydligt lägre antal offer än vad som brukar nämnas i debatten. Dessa 16 kvinnor utgör hälften av alla kvinnor som dödas i Sverige varje år.
Tre förklaringar
Genom massmediernas rapportering kan man få uppfattningen att denna typ av dödligt våld har ökat. Vid en jämförelse med en tidigare undersökning visar det sig dock att det dödliga våldet mot kvinnor i nära relationer, i förhållande till befolkningsutvecklingen, har minskat med 30 procent sedan 1970-talet.
Några entydiga förklaringar till denna påtagliga nedgång har inte identifierats. Utifrån svenska och amerikanska förhållanden skulle man kunna hävda att främst tre faktorer kan ha spelat in.
För det första kan uppmärksamheten på kvinnovåld ha haft betydelse. Såväl mediernas ökade intresse som framväxten av kvinnojourer har med stor säkerhet lett till att toleransen mot kvinnovåld, och därmed i förlängningen dödligt kvinnovåld, har minskat.
För det andra kan vissa lagändringar ha spelat en roll. År 1982 skedde en lagändring som innebar att alla fall av misshandel nu kom att falla under allmänt åtal. Tidigare föll nämligen misshandel som skedde på ”enskilt område” inte under allmänt åtal. Lagändringen har inneburit en ökning av antalet anmälda misshandelsbrott mot kvinnor. Konsekvensen av detta kan ha varit att samhället reagerar på en livssituation för dessa kvinnor som annars kunde ha lett till döden.
För det tredje kan framsteg inom sjukvården, främst inom akutsjukvården, ha inneburit ett minskat antal fall av dödligt våld generellt, och då också mot kvinnor. Enligt dessa undersökningar kan ökade medicinska kunskaper, till exempel avseende knivskador, ha inneburit att fler våldsoffer räddas i dag än tidigare.
Ofta tidigare hot
I forskningen om våld mot kvinnor i nära relationer har man funnit att det dödliga våldet ofta är kulmen på en längre tids våld mot kvinnan. Denna undersökning visar att av de kvinnor som blev offer under 1990-talet, hade minst 42 procent utsatts för hot och minst 36 procent för våld av gärningsmännen, innan det dödliga våldet ägt rum. I ungefär hälften av dessa kända fall hade polisanmälan gjorts tidigare från kvinnans sida.
Motiven domineras av gärningsmännens behov av att kontrollera kvinnan. I 60 procent av fallen var svartsjuka och/eller problem i samband med separationen orsak till brottet.
Enligt undersökningen visar sig gärningsmännens psykiska status ha stor relevans för brottet. Nära 80 procent av gärningsmännen genomgick en rättspsykiatrisk undersökning i samband med rättegången. Hela 95 procent av dessa gärningsmän erhöll där en psykiatrisk diagnos. Psykossjukdomar och personlighetsstörningar var de två diagnosgrupper som dominerade.
I ett relativt stort antal fall, 20 fall, har den direkt utlösande orsaken till brottet kategoriserats som psykisk sjukdom. Det är i dessa fall svårt att finna någon annan rimlig förklaring till brottet än gärningsmannens psykiska status.
Självmord vanligt
En annan aspekt på gärningsmännens psykiska status är förekomsten av självmord i samband med brottet. I en fjärdedel av fallen tog gärningsmannen sitt liv. Det är en dubbelt så hög andel jämfört med det dödliga våldet generellt. Vid en jämförelse med det dödliga kvinnovåldet på 1970-talet innebär det en ökning.
De män som dödade en kvinna som de hade eller hade haft en nära relation till, är således i övervägande delen av fallen psykiskt sjuka eller psykiskt störda. Om de gärningsmän som begick självmord i samband med brottet räknas in, kan 80 procent av dem karakteriseras som psykiskt sjuka eller psykiskt störda.
Mikael Rying är kriminolog vid länskriminalpolisen i Stockholm
För mer info: läs hela rapporten på Brå:s webbplats www.bra.se
--------------------------------------------------------------------------------
FAKTA
- Nära 40 procent av gärningsmännen och 30 procent av offren var födda i annat land. Majoriteten av de utlandsfödda gärningsmännen kom från något annat land i Europa.
- Gärningsmännen var vanligen personer med låg social status. I nära hälften av fallen var de antingen arbetslösa, har beredskapsarbete eller är förtidspensionerade.
- I 44 procent av fallen var gärningsmännen alkoholpåverkade jämfört med 61 procent vid dödligt våld generellt. I de fall gärningsmännen var alkoholpåverkade var ofta även kvinnan det.
- Kniv var den dominerande våldsmetoden. Sedan 1970-talet har denna våldsmetod ökat från 29 procent av fallen till 40 procent, en trend som även gäller dödligt våld generellt.
- 80 procent av fallen skedde i hemmiljön där vittnen sällan förekom. I de fall det fanns vittnen var det de inblandades egna barn.
| 
