I Visionsrummet på Storbodaanstalten träffas en handfull intagna för att prata om livet efter fängelset. Genom att de intagna får bearbeta såväl själsliga som praktiska frågor är förhoppningen att klyftan mellan inne och ute ska minska.
Dörren måste hållas öppen för att få in tillräckligt med syre i det trånga rummet. Längst in står en persondator samt en kundarbetsplats från arbetsförmedlingen som ännu inte kopplats in. Rummet domineras av ett avlångt, ljust träbord och bakom det sitter Jossi, Peter och Bertel. På andra sidan står Mats Nordlund från arbetsförmedlingen. Varannan vecka är han här och pratar om hur man söker jobb och om olika vägar in på arbetsmarknaden. Alla tre killarna tycker att det är viktigt med en ordnad tillvaro efter muck. De talar om ”farliga veckan” – första tiden efter frigivning. Då adrenalinnivån är på topp och självförtroendet i botten.
Man har så otroligt mycket uppdämda aggressioner, säger Bertel. Första veckan ska man bara låsa in sig, absolut inte gå på krogen och träffa en massa folk.
– En långtidare sa till mig att när han kommer ut vill han gå ut i skogen, binda fast sig i ett träd och dra i sig en kvarting, säger Jossi, som själv avtjänar sista åren av ett mångårigt straff. Allt går trögt som sirap här inne. Man får så mycket negativa besked och bygger upp en massa frustration som man inte får utlopp för.
Att det tar tid att komma igång efter en fängelsevistelse är de överens om. Passiviseringen och isoleringen innanför murarna undgår ingen och ”kåkfararstämpeln” kan vara svår att tvätta bort. Både i egna och andras ögon.
– Man måste hyvla av den tvära kanten mellan inne och ute, säger Bertel. Man är som hudlös när man kommer ut, skör och trasig. Då är det viktigt att ha en ordnad tillvaro.
– Svårast är att börja tänka själv igen, säger Peter. Man blir förvirrad och vet knappt åt vilket håll man ska gå. Här inne tänker alla åt en.
Stämningen i rummet är avslappnad. Bertel har bryggt kaffe på avdelningen och ställer en ståltermos och plastmuggar på bordet. Ämnena för dagen är lönebidrag och socialmedicinska handikapp, dit fängelsevistelser räknas, och den lilla gruppen är engagerad.
– Hur lång tid efter muck tycker ni att man ska ses som arbetshandikappad, undrar Mats Nordlund från arbetsförmedlingen.
– Det måste vara väldigt individuellt, säger Bertel efter lite funderande. Men ungefär lika länge som man suttit inne tror jag är rimligt. Man känner sig som att man ligger i kölvattnet på många sätt när man kommer ut. Men hamnar man hos en kanonarbetsgivare kanske man inte känner sig handikappad alls.
Mats instämmer och fortsätter:
– Men det räcker inte alltid med en bra arbetsgivare. För att inte falla tillbaka in i missbruk behöver man också andra kontakter som exempelvis Kris (Kriminellas Revansch i Samhället). Man måste bli tillräckligt stark för att klara av att hantera motgångar utan droger.
– Jo, det är lätt att halka dit om man blir osams med tjejen eller nått, medger Bertel. Då tänker man att jag kommer säkert ändå börja igen så varför dra ut på det.
Visionsrummet är en del i ett EU–finansierat samverkansprojekt som kallas Bättre frigivning och bedrivs på tre svenska anstalter. Målet är att underlätta för före detta fångar att ta sig in på arbetsmarknaden. Samarbetet med arbetsförmedlingen är viktigt, men det handlar också om att bearbeta sitt inre. Mottot är att man inte är klar för arbetsmarknaden förrän man är färdig med sig själv. De veckor Mats inte är här kommer en imam eller en pastor och pratar om existentiella frågor som skuld, hopp och försoning. Som ytterligare ett led i den själsliga återuppbyggnaden ska man börja med medling mellan brottsoffer och gärningsmän inne på anstalten.
– Det här är en form av intellektuell stimulans, säger Bertel. Stänger man av hjärnan och bara ligger på rummet och kollar på teve blir man ju helt iskall. Då blir tröskeln ut i samhället ännu högre.
Den schemalagda tiden inom projektet är begränsad. Dels för att man inte vill konkurrera med anstaltens skolundervisning som bedrivs på gymnasienivå. Dels för att deltagarna själva ska få vara med och bestämma innehållet. Olika myndighets– och kulturpersoner bjuds in för att prata om sådant som gruppen kan ha intresse av. Länsstyrelsen informerar om körkort, Kronofogden om skuldsanering, bostadsbolag om hyresrättsregler och så vidare. Deltagarna – som är dömda för olika grova brott, som grov kvinnofridskränkning, narkotikabrott och mord – har själva skrivit brev till både Fryshusets Anders Carlberg, och filmregissören Lukas Moodysson och bett dem komma. De håller också på att utforma en enkät riktad till arbetsgivare med frågor om synen på före detta intagna och efter vilka kriterier de kan tänkas anställa någon som suttit inne.
– Jag har bra kontakt med min gamla arbetsgivare och han har erbjudit mig att komma tillbaka, säger Jossi. Om jag varit tvungen att gå ut och söka nytt jobb hade jag nog hellre startat eget. Jag har tagit ansvar för det jag gjort och avtjänar mitt straff. Jag skulle aldrig riskera att bli straffad igen av någon som inte vill anställa mig för att jag suttit inne.
Efter någon timme ansluter sig gruppens fjärde medlem, Olle, till kamraterna. På frågan om vad han anser vara viktigast inför frigivningen blir svaret tveklöst ”bostad”. De andra håller med.
– Är man bostadslös kan man inte sköta ett jobb och utan arbete får man ingen bostad, säger Jossi. Sysselsättning ger trygghet men det är också viktigt för att kunna bygga upp ett socialt nätverk. Men Peter reserverar sig.
– Jag muckar om två veckor och har fortfarande ingenstans att ta vägen så jag ska väl inte säga någonting. Men visst är det viktigt att ha tak över huvudet.
PROJEKTET BÄTTRE FRIGIVNING startade med en planeringsfas våren 2002 och har bedrivits i sin nuvarande tappning sedan i höstas. För tillfället deltar fyra intagna men det finns plats för lika många till.
– I början sökte flera som egentligen inte var så intresserade, säger frivårdsinspektör Anders Palmqvist som leder projektet. Vissa ville driva sina egna privata frågor medan andra trodde att de skulle få mer ”belöningar” om de deltog.
Projektet har en begränsad målgrupp. Man får inte vara inne i något allvarligt missbruk och måste lämna minst ett negativt urinprov inför kursen. Krav på svenskt medborgarskap finns inte men den som väntas bli utvisad efter straffet hör inte till målgruppen. Man får heller inte vara pensionär. Deltagare födda 1970 eller senare och bosatta i tre Storstockholmskommuner – Täby, Sollentuna och Järfälla – har företräde liksom dömda för vålds– eller narkotikabrott.
– Eftersom vi vänder oss till arbetsmarknaden ska deltagarna kunna gå direkt härifrån och ut i arbetslivet, säger Anders. Vi kan inte be arbetsgivarna vänta flera månader efter frigivning för att en intagen först måste på behandlingshem.
Storboda är en sluten lokalanstalt med 93 platser och de flesta intagna tillbringar mindre än ett år här. För att projektdeltagarna ska ha en rimlig chans att hinna gå hela kursen är den upplagd på 13 veckor. Idén till Bättre frigivning kommer från organisationen Hela människan och är ett samverkansprojekt mellan kriminalvården och en rad andra myndigheter och frivilligorganisationer som Arbetsmarknadsstyrelsen, Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare och Sveriges Muslimska Råd. Forskare vid Lunds universitet är också knutna till projektet, bland annat för att vara med och utvärdera resultaten av verksamheten då den upphör våren 2005. n
LINDA SUNDGREN ÄR FRILANSJOURNALIST.
---------------------------
Förslag för bättre frigivning
Sedan slutet av nittiotalet har intresset för frigivningsfrågor ökat. I dag bedrivs flera projekt inom olika myndigheter och organisationer.
I NOVEMBER I FJOL (2003) presenterade Kriminalvårdsstyrelsen slutresultaten av sitt projekt, Frigivningsförberedelser II. Där föreslås bland annat en rad lagändringar, varav vissa redan granskas av Justitiedepartementet och Kriminalvårdskommittén. Några av lagändringsförslagen:
TYDLIGARE KRAV på samarbete med kriminalvården i övriga huvudmäns lagstiftningar, främst socialtjänstlagen. ÖKADE MÖJLIGHETER att använda utsluss med intensivövervakning, kortare strafftider och större risktagande.
STÖRRE FLEXIBILITET när det gäller inlåsning. En ökad inlåsning av personer som inte samarbetar är ett sätt att skydda andra intagna.
ÖKAD MÖJLIGHET att arbeta med belöningar och inskränkningar med omedelbar verkan.
SLOPA SENARELÄGGNING av villkorlig frigivning. En bestraffning som ger effekt efter kanske fem år är inget verksamt instrument och bör ersättas med minskade förmåner i övrigt.
FRIGIVNINGSPERMISSION utan elektronisk övervakning, men med villkor och stor kontroll, för dem som har lyckats ordna en bra frigivningssituation.
UTVECKLINGSARBETE när det gäller utslussningsformer, exempelvis frigivningsboende utanför anstalt.
OBLIGATORISK FRIGÅNG för långtidsdömda om säkerheten tillåter.
TIDIGARELAGD FRIGIVNING vid god skötsamhet, alltså innan två tredjedelar av straffet avtjänats.
KÄNNBAR EKONOMISK SKILLNAD under anstaltstiden beroende på om den intagne visar engagemang och delaktighet i planerade aktiviteter under programtid.
ETT OBLIGATORISKT förflyttningssystem från sluten till öppen anstalt. Beslut krävs för den som ska stanna kvar i stället för tvärtom.
Den som vill läsa mer om Frigivningsförberedelser II hittar rapporten på Kriminalvårdsstyrelsens hemsida: www.kriminalvarden.se.
---------------------
BRÅ-rapporter om frigivning
BRÅ HAR TIDIGARE studerat frigivningssituationen för villkorligt frigivna och konstaterat att de friges till en oordnad social tillvaro. Många hade missbruksproblem och osäkra boendeförhållanden (brå-rapport 2000:20). Sex månader efter frigivning hade de frigivna i stor utsträckning en lika dålig social situation som när de frigavs. Sju månader efter frigivning hade hälften dömts för ett nytt brott alternativt misstänktes för ett nytt brott. (brå-rapport 2001:2).
Kriminalvården har sedan den 1 oktober 2001 regeringens uppdrag att under en treårig försöksperiod intensifiera och strukturera arbetet med frigivningsförberedelser. Som en del av försöksverksamheten infördes även möjligheten för långtidsdömda att avtjäna den sista delen av strafftiden under elektronisk övervakning (fotboja).brå har regeringens uppdrag att i samråd med kriminalvården utvärdera försöksverksamheten. Hittills är två rapporter publicerade. I den ena (rapport 2003:4) redovisas bland annat att de allra flesta långtidsdömda som får fotboja i slutet av sitt fängelsestraff sköter sig. Den andra, ”Från anstalt till frihet. Förstärkta frigivningsförberedelser (webbpublikation), tar upp hur kriminalvården arbetat mer generellt med frigivningsförberedelser.
Den 1 april 2004 redovisar brå en slutrapport om hur utslussningsarbetet utvecklats i kriminalvården sedan försöksverksamheten startade. Dessutom överlämnas en andra delrapport om hur fotboja i slutet av ett fängelsestraff påverkar de långtidsdömdas sociala situation.
