Hur gör våra nordiska grannländer?

Föreläsningspasset inleddes av Torbjörn Erikssen, som är seniorrådgivare inom kriminalvården i Norge. Under de senaste tre åren har han arbetat med att genomföra den så kallade "Tillbakaföringsgarantin" i Norge.  Därpå följde Jan-Aage Förde, som är socialutvecklingskonsult på justitiedepartementet i Danmark. Han presenterade arbetet med det danska projektet "Den goda frigivningen".

Tillbakaföringsgarantin i Norge

Den norska kriminalvårdens mål är att de dömda efter fängelsetiden ska återgå till ett normalt liv utan kriminalitet. För de flesta som sitter i fängelse blir det dock inte så, utan de återkommer gång efter gång. Därför började man inom den norska kriminalvården att arbeta med den så kallade Tillbakaföringsgarantin. Målet var att minska antalet återfall i brott och antalet personer i norska fängelser. Undersökningar har också visat att de intagna har stora behov som inte tillfredsställs och att insatserna för de intagna behöver breddas, och koordineras, för att ha önskad effekt.

Nationell samstyrning

I Norge arbetar de berörda myndigheterna genom nationell samstyrning. Det betyder att det inte bara är justitiedepartementet som ansvarar för projektet, utan alla myndigheter är skyldiga att arbeta med Tillbakaföringsgarantin.
En viktig utgångspunkt för Tillbakaföringsgarantin är den så kallade importmodellen. Modellen innebär att det är alla myndigheternas skyldighet att tillhandahålla sina tjänster även till dem som är frihetsberövade. För att minska återfall i brott gäller det att undvika att ansvaret för en frisläppt person hamnar mellan olika instanser.

– Det handlar om att eliminera glapp och bygga broar, och i Tillbakaföringsgarantin sträcker sig kriminalvårdens ansvar utanför fängelsets murar, samtidigt som andra myndigheters ansvar kommer in innanför murarna. I förlängningen blir det en samhällsekonomisk vinst, samtidigt som det personliga lidandet minskar, menar Torbjörn Erikssen.

Servicetorg

Ett exempel på lyckat samarbete, där myndigheter kommit innanför murarna, är att myndigheten NAV (Ny Arbeids- og Velferdsforvaltning), Norges motsvarighet till Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, har flyttat in på fängelserna. Man har skapat så kallade "servicetorg", som syftar till att öka de intagnas aktivitet och kontakt med livet utanför fängelset.  De intagna får hjälp med bland annat boende, arbete, studier, hälso- och sjukvård, beroendebehandling, ID-papper och sociala nätverk. Vilka delar som ingår har utarbetats gemensamt, av de myndigheter som ingår i garantin.

Torbjörn Erikssen menar att man måste jobba brett för att lyckas minska antalet återfall i brott och antalet personer i fängelse. Det gäller att fastställa vem det är som har ansvaret för den intagne, och i vilken fas. I projektet åligger det en koordinator i kommunen att upprätta en handlingsplan. I planen skriver man också vilka aktörer som delar på ansvaret och vilka arbetsuppgifter de har.

Kan man arbeta så ska man arbeta

Inom projektet, och tack vare att NAV flyttat in på fängelserna, har man inom Tillbakaföringsgarantin haft ett starkt fokus på att få människor i arbete eller vidare utbildning.

– Om man kan arbeta så ska man arbeta, men samtidigt måste de som hjälper de intagna inse att det är lättare sagt än gjort, påpekar Torbjörn Erikssen.
 

Ett första steg på en lång väg

Vad är då resultaten av Tillbakaföringsgarantin? Torbjörn Erikssen menar att det är viktigt att förstå att detta är ett första steg på en lång väg, men att det är ett steg i rätt riktning. Han tycker att kriminalvården har blivit mycket mer synlig hos andra myndigheter, på alla nivåer. Och kriminalvården själv har ökat sin kunskap om andra. Kunskapen om de frihetsberövades rättigheter har också ökat. Ett viktigt resultat är att man fått andra myndigheter att förstå att problemen med kriminella inte försvinner när de sätts i fängelse. Problemen kommer ganska snabbt tillbaka när de kriminella kommer ut i samhället och begår nya brott. Projektet har lyckats få myndigheterna att byta perspektiv och se straffet som ett gyllene tillfälle att inleda en rehabilitering och som en väg tillbaka till ett bättre liv. För att frigivningen ska bli lyckad krävs att alla inblandade tar tillvara tiden den dömde har i fängelset.

Den goda frigivningen i Danmark
I stället for nationell samstyrning har man i Danmark sedan 2010 arbetat med ett projekt som kallas för "Den goda frigivningen". Projektet innebär att kommunerna sluter samarbetsavtal med kriminalvården för att minska glappet mellan fängelse och samhälle för den frigivne. Målet är att skapa en god situation för den dömde vid utslussningen och frigivning från fängelse. Arbetet bygger på rekommendationer från Socialstyrelsens betänkande " God Losladelse" från 2009.

Målet är att alla kommuner ska skriva avtal               

Jan-Aage Förde, socialutvecklingskonsult på justitiedepartementet i Danmark, menar att det är helt avgörande för den frisläppte att kriminalvården och kommunerna delar med sig av sina kunskaper med varandra. I det danska projektet har man slutligt avtal med 50 kommuner och målet är att skriva avtal med samtliga 98 kommuner i Danmark. Avtalen skrivs på kriminalvårdens initiativ och är frivilliga, men hittills har ingen kommun tackat nej.

I avtalet är det kommunen som utformar koordineringen av arbetet; hur det ska gå till och vilka målgrupper man vill fokusera på. I samarbetsavtalet ingår också att skriva en tidsplan för den som ska frisläppas. Tidsplanen innehåller bland annat en aktivitetsplan i tolv punkter, med alla processer från frihetsberövande till frivård och frigivning. Huvudfokus ligger på frigivningen och att lösa de problem som uppstår då.

Det tar tid, men det börjar ge effekter

Jan-Aage Förde berättar att det fortfarande finns utmaningar i sammarbetet mellan kommunerna och kriminalvården. En utmaning är den tekniska utvecklingen och IT-säkerheten. Man försöker bland annat att lösa hur och var man ska förvarara avtalen på ett säkert sätt, samtidigt som både kriminalvården och kommunen enkelt ska kunna komma åt och läsa dem. En annan utmaning är att veta vilken kommun en viss person tillhör, det vill säga vilken kommun som ska ta ansvaret för den som är intagen.

Trots vissa svårigheter anser Jan-Aage Förde att samarbetet mellan kriminalvården och kommunerna har ökat och blivit mer effektivt sedan avtalen började skrivas. Kunskapen om varandra har ökat och i förlängningen tror han att det kommer leda till bättre frigivningar och utslussningar.

– Det är viktigt att veta att det tar tid, men det börjar ge effekter, säger Jan-Aage Förde.