Kommunernas brottsförebyggande arbete och identifierade problem

Det brottsförebyggande arbetet verkar överlag vara mer strukturerat i kommuner/stadsdelar med en statistiskt signifikant större nivå av självrapporterad utsatthet för brott. Samordnare i sådana kommuner/stadsdelar uppger i genomsnitt att en större andel av deras arbetstid är avsatt till brottsförebyggande arbete. De uppger också i större utsträckning att de har någon utbildning i brottsförebyggande arbete, att en kartläggning av de lokala problemen genomförts, att orsaksanalys genomförts och att åtgärder följts upp. Nästan alla kommuner/stadsdelar har dock ett lokalt brottsförebyggande råd eller motsvarande samverkansorganisation, oavsett deras nivå av utsatthet för brott.

Bland de kommuner/stadsdelar som svarat att de genomfört en kartläggning av de lokala problemen är det vanligast att uppge att man identifierat problem med narkotikabrott, och därefter är det ungefär lika vanligt att ha identifierat problem med ordningsstörningar och skadegörelse eller klotter.

Kommuner/stadsdelar som identifierat ett visst problem borde uppvisa högre nivåer av detta, förutsatt att omfattning har betydelse för ifall ett problem identifieras. Bedömningen av huruvida något är ett problem i kommunen/stadsdelen är dock inte enbart en fråga som avgörs av brottets omfattning, utan kan till exempel tänkas påverkas av sådant som geografisk koncentration och allvarlighetsgrad.

Boende i kommuner/stadsdelar som identifierat problem med narkotikabrott uppger oftare att det i stor utsträckning finns problem med öppen narkotikahandel. På samma sätt uppger boende i kommuner/stadsdelar som identifierat problem med ordningsstörningar i större utsträckning problem med att gäng uppehåller sig i området och med personer eller gäng som bråkar eller stör. Däremot syns endast förhållandevis marginella skillnader i NTU mellan kommuner/stadsdelar som har respektive inte har identifierat problem med bostadsinbrott, skadegörelse eller klotter, andra egendoms-/tillgreppsbrott, våldsbrott samt trafikbrott. En möjlig förklaring kan vara att det finns en stor variation i hur kartläggningarna genomförts.

Det finns en stor variation mellan olika kommuner/stadsdelar i hur stor andel som uppger att de själva eller deras hushåll utsattes för brott föregående år (mellan 17 % och 44 %).

En stor majoritet av de kommuner/stadsdelar som har en statistiskt signifikant högre nivå av utsatthet för brott tillhör någon av de tre storstäderna eller kommuner nära dem. Medan en majoritet av kommuner/stadsdelar som har en statistiskt signifikant lägre nivå av utsatthet för brott räknas som mindre städer/tätorter och landsbygdskommuner.

Det brottsförebyggande arbetet verkar överlag vara mindre strukturerat i landsbygdskommuner än i andra kommuner. I landsbygdskommuner har samordnaren i genomsnitt hälften så stor del av arbetstiden avsatt till brottsförebyggande arbete. Samordnare i landsbygdskommuner har också något mer sällan utbildning i brottsförebyggande arbete. Dessutom uppger landsbygdskommuner i mindre utsträckning att de kartlagt lokal problematik, genomfört orsaksanalys och följt upp åtgärder. Däremot syns ingen skillnad mellan landsbygdskommuner och andra kommuner i förekomst av ett lokalt brottsförebyggande råd.

Att det brottsförebyggande arbetet i landsbygdskommuner överlag verkar mindre strukturerat kan ha att göra med att de överlag har mindre resurser. Men det skulle också kunna handla om att mindre utsatthet för brott och relaterade problem leder till att brottsförebyggande arbete blir mindre prioriterat.